"Nu är det Pride. En festival som accepterar alla människor. Radiokomiker, bortkollrade statsministrar, tiggare, okyssta pojkar, flator, och tusen och åter tusen bögar. Kom!", skriver Daniel Ogne.

Jag minns Fredrik Lindström och Radiokanalen P3:s humorprogram Hassan. Fredrik ringer ett informationsnummer inför EU-valet, för att höra sig för om det möjligen kan bli så att tiotusen tyska bögar skulle kunna få för sig att svämma över Sveriges gränser.

För i Sverige är det humor att vara bög och tysk. Det är humor, och det mottas av den tveksamt förtjusta informatören som humor. Det hela slutar med att informatören och Fredrik är överens om att tiotusen likväl kan bli hundratusen. Skrattat och klart.

Det hela är som sagt humor i ett humorprogram, och för en ung heterosexuell pojke i gymnasiet: oemotståndligt roligt. När det skojades om dom tyska bögarna på skolgården, blev gränsen väldigt tunn mellan hjärtliga heterosexuella skratt, och äckel inför en skummande våg av homosexuella män i hängslen. För tänk om ...

Den unga heterosexuella pojken växer till sig en smula. Cirka tio år. Med en misslyckad skolgång i bagaget, sporadiskt jobbsökande, och en längtan att få flytta hemifrån. Hundra tusen knickedickar kom aldrig. Bara en informationsteknisk börskrasch.

Spöket bytte skepnad. Från välansade mustascher i shorts, till sysslolösa arbetare i slitna skor. Den socialdemokratiske statsministern varnar mig för social turism. Några få timmars arbete i det väna Sverige, skulle kunna ge EU:s gökungar, förlåt, medborgare sociala rättigheter i just Sverige. Oseriösa företag skulle börja sälja oseriösa jobb till oseriösa arbetstagare från fattiga medlemsstater i vårt enade Europa. Jag hör ett eko från min ungdoms skolgård. Knickedickerna anfaller episod 2. Och jag känner hur mina röda ådror börjar fyllas med blått.

Tio år igen. Och ingen kunde förutse att gator och torg skulle fyllas med tiggare. För vem trodde på allvar att människor kunde ha det så illa, att dom åker till ett kallt och jävligt vinterland för att sitta utanför Hemköp och tigga med pappersmuggar, samtidigt som diskvattnet rinner över deras huvuden. Inte Fredrik Lindström. Inte Göran Persson. Inte heller den okyssta heterosexuella pojken på skolgården. Inte ens min skallige frälsare, min kung och ledsagare i denna bidragsfuskande värld, Fredrik Reinfeldt.

Nu är det Pride. En festival som accepterar alla människor. Skämtande radiokomiker, bortkollrade statsministrar, tiggare, okyssta pojkar, flator, och tusen och åter tusen bögar. Kom, säger jag. Låt vårt lands gränser sprängas av bokstavsbarn och gemenskap. Kom med shorts. Kom med hängslen. Kom med slitna skor och pappersmuggar. Fyll gator och torg (och Hemköp) med hundratusentals sprakande färger.

Tjugo år har gått sen skolgården, och jag är inte längre okysst. Till hösten har jag en öppen hand, med en rosa valsedel. Hundratusen kan likväl bli en miljon. Röstat och klart.