Debatt: Skoleleverna har offrats för nyliberal enfald

Ambitionen att ge alla elever en bra och likvärdig utbildning har övergivits till förmån för marknadsanpassningen av skolan, skriver utredaren Mats Wingborg och representanter för den svenska skolan.

Så sent som i mitten av 1990-talet hade Sverige en av världens mest likvärdiga skolor. Föräldrarna litade på att samhället ansträngde sig för att ge alla elever en bra utbildning och att alla skolor skulle vara bra skolor. Men den ambitionen har övergivits till förmån för marknadsanpassningen av skolan.

I dag växer klyftorna mellan elever och mellan olika skolor. Enligt Skolverket har skillnaderna i resultat mellan skolor fördubblats sedan 90-talet och den grupp som inte klarar behörigheten till gymnasieskolan har ökat från 7 700 till drygt 11 000 elever per år sedan 1998, vilket motsvarar en procentuell ökning från 8,6 procent till 12,5 procent (1998–2011/2012).

Det har alltid funnits ett mått av segregation inom skolan, inte minst i storstadsområdena där boendet är socialt uppdelat. Men den kraftigt försämrade likvärdigheten i den svenska skolan som skett under de senaste 15 åren kan inte förklaras av bostadssegregationen. I stället har förändringen orsakats av en rad skolreformer som tillsammans fått systemet att vackla.

DE ÖKANDE KLYFTORNA mellan skolor har framför allt vuxit fram efter år 2000. I ett stort forskningsprojekt har kulturgeografer visat att den främsta orsaken till detta är det fria skolvalet och inte bostadssegregationen. Detta har kulturgeografer kunnat visa genom att föra eleverna i grundskolans avgångsklasser till deras närmaste skola. I dessa hypotetiska grannskapsskolor skulle bostadssegregationen ha fått fullt utslag, men konsekvensen skulle ha blivit betydligt mindre klyftor i resultat mellan olika skolor jämfört med de skillnader mellan skolor som uppstått efter skolvalet.

Det fria skolvalet har lett till att ambitiösa elever och föräldrar väljer bort skolor där resultaten är svaga. En annan effekt är att elever och föräldrar väljer bort skolor där det går för många elever med invandrarbakgrund eller för många med lägre socioekonomisk status än de själva har. När studiemotiverade elever försvinner från skolorna påverkas både kamrattrycket och lärarnas förväntningar i negativ riktning. Konsekvensen blir ofta en nedåtgående spiral med allt sämre resultat. I några fall, som när det gäller Rosengårdsskolan i Malmö och Arabyskolan i Växjö, har den dystra slutpunkten blivit en nedläggning av skolorna. Ett sätt att motverka en sådan utveckling är att ge skolor med låga resultat och i utsatta bostadsområden extra resurser. Vi är positiva till att ge ekonomiska resurser efter behov, men erfarenheten är dessvärre att mer pengar inte är en tillräcklig åtgärd för att vända utvecklingen när skolor dräneras på motiverade lärare och elever. I bästa fall kan mer pengar fördröja den negativa utvecklingen, men inte bryta den.

Vad som mer sällan uppmärksammas är att den försämrade likvärdigheten i skolan också är en konsekvens av den liberala etableringsrätten av friskolor och i synnerhet möjligheten att starta skolor drivna av aktiebolag. Det är staten som ger aktiebolag och fristående aktörer rätt att starta friskolor, men inte ens när existerande skolor har många tomma platser har kommunerna rätt att lägga in ett veto när nya fristående skolor startas. Framför allt är det möjligheten att tjäna pengar på att starta skolor som har skapat en drivhuseffekt. Konsekvensen har blivit en kraftig överetablering av grundskolor och i ännu högre grad av gymnasieskolor. En överetablering av skolor skapar ett mycket stort antal valalternativ för eleverna. Ju oftare elever väljer skolor och ju fler valalternativ som existerar desto starkare blir den sociala uppspjälkningen.

För aktiebolagsskolorna finns två sätt att tjäna pengar, genom att rekrytera fler elever och genom att minska kostnaderna för personalen. Andra intäkter och utgifter är mer eller mindre konstanta. Detta är i sin tur förklaringen till de kostsamma reklamkampanjerna och till att lärarna i aktiebolagsskolor tjänar mindre och till att lärartätheten är sämre. För att denna ekvation ska gå ihop krävs dock att aktiebolagsskolorna inte alltid tar emot elever i behov av särskilt stöd eller med svaga resultat. Det kommer därför inte som en överraskning att Uppdrag granskning avslöjat att aktiebolagsskolorna mellan skål och vägg gör vad de kan för att slippa ta emot ”kostsamma” elever. För att kunna fortsätta att locka till sig elever är aktiebolagsskolorna också beroende av att kunna visa upp goda resultat, detta blir ännu ett skäl till att inte ta emot ”problemelever” som kan dra ner betygsgenomsnittet och därmed skada skolans varumärke. Systemet med aktiebolagsskolor förutsätter med andra ord en allt mindre likvärdig skola. Ju mindre grad av likvärdighet, desto större möjlighet för aktiebolagsskolorna att tjäna pengar.

Orsakerna till den försämrade likvärdigheten är sålunda en kombination av det fria skolvalet, aktiebolagsskolorna och den liberala etableringsrätten där kommunerna inte kan styra om nya skolor ska startas, trots att kommunerna har ansvaret för skolverksamheten. Ytterligare en faktor är effekterna av skolpengssystemet, där resurserna följer den enskilde eleven. Systemet ger de framgångsrika skolorna gott om resurser och utarmar de skolor som förlorar elever, vilket ökar skillnader ytterligare.

När klyftorna i resultat mellan skolor ökar är dessutom risken stor att den negativa utvecklingen blir ett självspelande piano. Ju större klyftorna är mellan skolor, desto viktigare blir det för elever och föräldrar att välja ”rätt” skola. Om klyftorna mellan skolor tvärtom är liten blir valet inte lika avgörande, då håller alla skolor en hög kvalitet. Klyftorna mellan skolor illustrerar också varför marknadsstyrning inte fungerar när det gäller utbildning. Principen om en bra skola för alla kräver politisk styrning, inte att politiken abdikerar inför marknadskrafterna.

Under det senaste året har det skett en kraftig förskjutning av opinionen i skolfrågor. Kritiken mot den försämrade likvärdigheten är stark och allt fler är också kritiska till att skolor ska kunna ta ut vinster. Enligt en undersökning som Katalys beställt av Novus anser 87 procent av befolkningen att de ökade resultatskillnaderna i skolan är ett ganska eller mycket stort problem. Endast en procent av dem som tillfrågades ansåg att det inte är något problem alls. Av undersökningen framgår också att tendensen är densamma för alla medborgare oavsett kön, ålder och utbildningsnivå.

Nu börjar allt fler ansvariga politiker att darra på manschetten. Nyligen deklarerade Anders Borg att han inte ansåg det lämpligt att riskkapitalbolag driver skolor. Problemet är att det inte finns någon särskild juridisk typ av bolag som är riskkapitalbolag, det finns inte heller någon särskild typ av kapital som är riskkapital. Det är snarare profitdriften som är det stora problemet.

Eleverna har blivit slagträn i ett experiment byggt på en blind tro på den fria konkurrensens positiva effekter. Nu är det hög tid att se konsekvenserna i vitögat. Eleverna har offrats för nyliberal enfald och för att garantera vinster i aktiebolagsskolor.

Nu har dock äntligen frågan om en likvärdig skola lyfts upp på den politiska dagordningen. Det svenska folket vill se en förändring, men regeringen undviker att ta i de avgörande frågorna. Även den socialdemokratiska oppositionen mumlar i skägget. Det är hög tid att politikerna börjar lyssna på de svenska medborgarnas åsikter – och inte på aktie­bolagsskolornas lobbyister.

Jan-Åke Fält, lärare på Värmdö gymnasium

Marie Israelsson, lärare på Värmdö gymnasium

Bo Karlsson, före detta rektor vid Farsta gymnasium

Mats Norrstad, fackligt aktiv lärare i huddinge

Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys

Sten Svensson, före detta chefredaktör för Lärarnas tidning

Mats Wingborg, skribent och utredare

Fotnot: Artikelförfattarna utgör redaktion för boken ”Slaget om den likvärdiga skolan” som tankesmedjan Katalys givit ut.