Debatt: Skärpta straff är inte svaret

Regeringen vill skapa ett tryggare Sverige. Viljan är god men innehållet är tunt, menar Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, som ger konkreta rekommendationer.

Förra veckan presenterade regeringen satsningen Ett tryggare Sverige med nya förslag mot bland annat våld i nära relationer och sexualbrott. Förslagen återfinns också i alliansens gemensamma valmanifest. Den politiska viljan i både satsningen och valmanifestet är god men innehållet är tunt och domineras av skrivelser om strängare straff.

Vi som arbetar med våldets konsekvenser vet att populistiskt tal om straffskärpningar inte är svaret. Vill regeringen ha ett tryggare Sverige måste fokus läggas på att få förövaren att sluta, eller aldrig börja, slå. Ett tryggare Sverige kräver både förövarbehandling med ett genusperspektiv och ett feministiskt våldsförebyggande arbete riktat till killar och män.

Straffskärpningar är enbart positiva om de medför ökad prioritering och mer resurser för att utreda brotten. Det stora problemet idag är att andelen brott som anmäls och leder till åtal och fällande dom är försvinnande liten, snarare än att straffen är för milda.

Regeringens förslag mot våld i nära relationer lämnar mycket att önska. En av de tre åtgärderna som presenteras är att elektroniska fotbojor lättare ska kunna användas efter överträdelser av kontaktförbud. Fotbojor klingar bra i media och leder tankarna till konkreta tuffa tag, men bristerna i kontaktförbuden är långt fler och större. Det behöver till exempel bli enklare att få ett kontaktförbud beviljat och förlängt och det geografiska området som det gäller i måste utökas. Rättsväsendet måste agera mycket kraftfullare redan vid den första överträdelsen då det idag i princip råder straffrihet.

Den föreslagna åtgärden kring elektroniska fotbojor är närmast verkningslös för de tusentals kvinnor och barn som tvingas stå ut i åratal med att en före detta partner hotar, förföljer och trakasserar dem.

Förslagen mot sexualbrott är väntade och efterlängtade, även om vi hellre hade sett fler konkreta åtgärder än ännu en utredning. Kvinnorörelsen har under många år påtalat rättsväsendets bristande hantering av sexualbrotten. Vi har flera gånger framfört krav på haveriutredningar och en moderniserad lagstiftning. Förra årets växande protester från allmänheten, bildandet av nya folkrörelser och ökad medvetenhet i media, kulminerade i kvinnorörelsens haverimöte med justitieminister Beatrice Ask i januari 2014 och att det äntligen började röra på sig på justitiedepartementet.

Vi välkomnar de nya brotten synnerligen grov våldtäkt och oaktsam våldtäkt, förutsatt att det senare inte blir en slasktratt med lägre straffsats och status än våldtäkt. Risken finns att gränsen för vad som anses vara en ”riktig våldtäkt” i så fall förskjuts. En annan oro är att oaktsamhetsbrottet bygger in strukturella uppfattningar om sexualitet i själva brottbeskrivningen. Om utgångspunkten är att gärningsmannen inte har insett, men borde ha förstått, att han begick en våldtäkt, vad är då signalen till män som begår sexuella övergrepp och våldtäkt?

Trots detta ser vi i dagsläget, med den låga kunskapsnivån och de förlegade attityderna inom rättsväsendet, ingen annan väg för att skydda kvinnor och tjejers rättstrygghet än att införa just ett oaktsamhetsbrott, allra helst i kombination med en samtyckesreglering.

Vi hoppas att den kommande sexualbrottsutredningen och praxisgenomgången blir den haveriutredning kvinno- och tjejjoursrörelsen länge krävt. Mycket vet vi redan, som att polisutredningarna håller undermålig kvalitet, att misstänkta gärningsmän inte hörs och att rättsväsendet har låg tilltro till kvinnor och tjejers berättelser. Med rätt utredare vid rodret finns goda möjligheter att presentera konkreta åtgärder baserade på kunskap från tidigare sexualbrottsutredningar och från oss som arbetar med frågan i dagligdags.

Slutligen anger regeringen att de vill att kvinno- och tjejjourerna ska få sin långsiktiga finansering säkerställd. Detta har uppmärksammats och hyllats av många tyckare och skribenter, som verkar ha missat att regeringen inte säger något om hur eller av vem jourerna ska finansieras. I brist på annat, för uppmaningen antas vara riktad till kommunerna, som är de som är betalningsskyldiga. Det är betydelsefullt att regeringen inkluderar tjejjourerna och det förebyggande och stödjande insatserna mot våld som sker vid sidan av kvinnojourernas skyddade boenden. Regeringen klargör alltså att de inte vill se någon statlig långsiktig grundfinansiering av jourernas verksamhet, utan nöjer sig vid den ökade summan som riksförbund och andra nationella organisationer har möjlighet att söka för ett år i taget.

Frågans höga status i valtider men låga status i realiteten blir tydlig när man i beskrivningen om åtgärdspaketet för ett tryggare Sverige stoltserar med att ha inlett en ”nationell mobilisering mot grov organiserad brottslighet”. Vi frågar oss – var är den nationella mobiliseringen mot mäns våld?

Mäns våld inkluderar den organiserade brottsligheten såväl som våld i nära relationer och sexualbrott. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer skördar minst 17 liv om året, vilket är fler än vad den organiserade brottsligheten gör.

Som Carin Götblad, regeringens tidigare samordnare mot våld i nära relationer och utredare mot den grova organiserade brottsligheten, sa i ett samtal vi arrangerade i våras: ”Att arbeta mot MC-gäng och annan organiserad brottslighet är peanuts jämfört med att arbeta mot våld i nära relationer.”

För ett tryggare Sverige krävs att den kommande regeringen inleder en nationell mobilisering för att män ska sluta slå.     

Zandra Kanakaris, Ordförande i Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (SKR)

Olga Persson, Förbundssekreterare Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (SKR)