Debatt: Skapa en oberoende granskning av polisen

I mina möten med rörelsejurister och människorättsaktivister runt om i världen, framkommer tydligt en bild av konsekvenserna av den alltmer repressiva politiken och den ökande polisiära militariseringen mot fattiga stadsdelar, svarta personer och andra minoriteter. Där finns flera lärdomar att dra som visar på vikten av att bromsa en ökande statlig våldsspiral som föregåtts av en avhumaniserande och onyanserad samhällsdebatt. Den retorik som vuxit fram i Sverige och internationellt ropar på ”lag och ordning” genom mer övervakning och strängare straff. Den utgår från en problemformulering där skulden läggs på offret, där utsatta gruppers förhållanden i bästa fall förklarats som konsekvenser av deras eget handlande. I värsta fall för att de är muslimer, svarta eller från förorten.

I efterdyningarna av mordet på George Floyd har svenska politiker och representanter för det offentliga fördömt polisens övervåld och rasismen i USA. Samtidigt förnekar de den rasism och den strukturella diskriminering som är en del av det svenska rättsväsendet. Att svenska medier förfasas över polisvåldet i USA är rimligt, men var finns deras eget ansvar när de okritiskt beskriver förorten som kaotisk och laglös? Makt finns i orden och hur de används för att sprida idéer, attityder och världsbilder. Vi har bevittnat hur ett alltmer rasistiskt och polariserande språkbruk normaliseras i den offentliga debatten.

De senaste åren har diskussionen om så kallade ”parallella rättssamhällen” i Sverige accelererat. Retoriken målar bilden av hotfulla ”no-go-zoner” och av fientliga samhällsgrupper som kräver andra lösningar än ensidiga satsningar på övervakning och polisiär repression. Vissa politiker har föreslagit undantagstillstånd och utegångsförbud för unga i förorten. Andra att sätta in militär i socialt utsatta områden (BotkyrkaDirekt 2017-10-18). Vilka konsekvenser får sådana utspel mot vissa invånare i ett rättssamhälle som borde värna om alla människors rättssäkerhet och likhet inför lagen?

I Husby där jag lever och är uppväxt är konsekvenserna mycket tydliga. Under en vanlig kvällspromenad genom centrum är chansen, eller risken, stor att springa på en mindre armé av uniformerad ”säkerhetspersonal”. Polisen, privata säkerhetsbolag (Securitas, Avarn Security), SL:s ordningsvakter och trygghetsvärdar, kommunala ordningsvakter och lokala trygghetsvandrare. Svenska Bostäder, som förvaltar största delen av bostadsbeståndet, har börjat installera sensorutrustade så kallade ”knarkskrämmor” i bostadshusens trappuppgångar som utlöser ett öronbedövande ljud så fort någon (förslagsvis ungdomar som känner sig allt mindre trygga på det strängt övervakade torget och ungdomsgården) står ”för länge” (läs: hänger). Så här såg det inte ut för bara några år sedan, då vi i det lokala föreningslivet med olycklig träffsäkerhet varnade för effekterna av den alltmer nakna och vulgära rasism och ”säkerhetsfokus” som den offentliga makten, fastighetsbolag med fler börjat ge uttryck för.

Rättsväsendet är inte någon isolerad institution. Dess aktörer är inte immuna mot den polariserande retoriken. Det är i den kontexten vi måste kritiskt granska diskrimineringen i rättskedjans alla led och framförallt i ordningsmaktens våldsanvändning och bemötande av personer med minoritetsbakgrund.

I en studie av Katrin Lainpelto, docent i processrätt, framkommer det att unga nyanlända migranter döms för sexualbrott på vagare grunder än svenska ungdomar (2019). Kriminologen Leandro Schclarek Mulinari visar i sin rapport Slumpvis utvald (2017) att det inom polisen förekommer profilering som främst drabbar afro-svenskar, romer, muslimer samt unga vuxna från marginaliserade bostadsområden. Trots detta har svenska riksdagspartier inte agerat i frågan.

Genom åren har jag själv fått uppleva, och framför allt som jurist tagit del av berättelser om godtyckliga polisingripanden, övervåld och polisens ”slumpmässiga” kontroller och visiteringar av icke-vita personer. Behovet av ansvarsutkrävande och upprättelse för de drabbade blir tydligt i dessa samtal. Det finns en berättigad oro bland marginaliserade grupper att majoritetssamhället blundar för deras utsatthet och rop på hjälp. Sådana erfarenheter av diskriminering i rättssystemet blir sällan nyheter eller får politiskt erkännande. Konsekvensen av den blinda tilliten till de brottsbekämpande myndigheterna är att poliser som begår övervåld tycks åtnjuta rättslig immunitet, samtidigt som ett rättsosäkert system upprätthålls för de som utsätts för felbehandling på rasistiska grunder. Enskildas maktlöshet växer när det inte heller finns organisationer i civilsamhället eller andra kontrollinstanser som tas på allvar av och inom rättssystemet.

Enligt professorn och polisen Stefan Holgersson skapar den rådande politiska diskursen en förväntan från samhället på att polisen ska sätta hårt mot hårt. I rapporten Sätta hårt mot hårt (2018) konstaterar han att en hårdare retorik och ökad våldsanvändning är kontraproduktiv för polisens arbete och hindrar dem att erkänna att de gör fel. Det kan enligt honom skada förtroendet och tilliten till polisen inom vissa samhällsgrupper.

För att kunna garantera människor skydd från statlig maktutövning måste det finnas effektiva kontrollmekanismer. Sverige har av FN:s människorättsorgan uppmanats att garantera oberoende utredningar när poliser gör sig skyldiga till kränkningar. Det måste skapas självständiga instanser, för insyn, där kameror kan användas i granskning av övervåld.

Det här gäller även för andra yrkesgrupper som arbetar med människors säkerhet och i synnerhet med frihetsberövade personer som ordningsvakter, kriminalvårdare och anställda på förvaren. Att privata säkerhetsbolag ansvarar för tryggheten på allmänna platser är ytterst problematiskt i rättsligt avseende. Det försämrar både insynen och rättssäkerheten för de som drabbas.

I väntan på att samhället ser och agerar behöver vi som civilsamhälle utveckla strategier som förebygger maktmissbruk och övervåld. Satsningarna på kameror och trygghetssatsningar måste granskas när det gäller de påstådda effekterna på lagföring, brottsbekämpning och trygghet. Rörelsejurister kan stötta en sådan underifrån organisering i samverkan med utsatta grupper. Vi har ett ansvar att organisera i våra lokala samhällen och att använda våra kunskaper för att stärka människors tillgång till rättvisa.

Det är också viktigt att inhämta internationella erfarenheter, där rättsliga motstrategier kan ge framgångar i kampen mot rasism och strukturell diskriminering.