Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Skänka pengar till tiggare?

Claes Borgström.
Claes Borgström. Bild: Bild: Fredrik Persson/TT

Dagens ETC

Slutsatsen att ekonomiska insatser i tiggarnas hemländer har en större förändringspotential jämfört med att ge en tjuga till en enskild individ har ingenting att göra med den verklighet som tiggaren utanför ICA befinner sig i, skriver Claes Borgström.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I en artikel på DN Debatt (11.9.2015) understryker barn-äldre och jämställdhetsministern Åsa Regnér tillsammans med samordnaren för utsatta EU-medborgare Martin Valfridsson ”att det finns alternativ till att ge behövande i Sverige och istället (min kursivering) stödja uppbyggnaden lokalt för utsatta människor i Rumänien och Bulgarien.” Regeringen uppmanar alltså till att inte ge pengar till behövande människor som tigger.

Självklart är åtgärder från stater och EU nödvändiga för att förändra de förhållanden och de strukturer som förmår människor att lämna sitt hemland och ta sig till Sverige för att sitta på gatan och tigga.  Självklart har frivilligorganisationernas insatser både i Sverige och i ursprungsländerna mycket stor betydelse för att motverka och bryta de vedervärdiga förhållanden som romer lever under i bl.a. Rumänien och Bulgarien. Självklart ska man, om man har möjlighet, genom att skänka pengar stödja uppbyggnaden lokalt för utsatta människor i deras hemländer.

Men kvinnan som sitter utanför ICA på Torkel Knutssonsgatan i Stockholm eller kvinnan som sitter i tunnelbanenedgången vid Mariatorget – vad ska jag säga till dem?

Jag får ta med mig en tolk, gå till kvinnan utanför ICA och förklara: ”Sveriges regering tycker inte att jag ska ge dig några pengar utan i stället ge dem till en organisation som jobbar i ditt hemland.”

”Ja men, jag är hungrig, kan du inte avvara några kronor?”

”Jo men du förstår, pengarna gör större nytta i ditt hemland. Det är logiskt. Att jag ger dig pengar förändrar ingenting.”

”Jo det förändrar för mig för då kan jag köpa mat.”

”Nu måste jag skynda mig in och handla. Hej då!”

För dem som i olika sammanhang och former arbetar med att stödja utsatta människor, individer, är regeringens anvisning otroligt upprörande. Men den är logisk.

Regeringen, liksom de som delar regeringens uppfattning, bör läsa Stina Oscarsons krönika i DN 16.9.2015.

Stina Oscarson beskriver att logik innebär att slutledningen följer av de påståenden, de premisser, man utgår ifrån. En slutsats är sann ifall premisserna garanterar att den är sann. Oscarson skriver vidare: ”Problemet (beroende på vad man använder logiken till) är att denna form av slutledning inte har någon koppling till verkligheten eftersom det bara är satsens logiska struktur som bedöms.”

Slutsatsen att ekonomiska insatser i tiggarnas hemländer har en större förändringspotential jämfört med att ge en tjuga till en enskild individ har ingenting med den verklighet som tiggaren utanför ICA befinner sig i. Som Oscarson skriver: ”För den tillfredsställelse som infinner sig när logik uppstår gör att vi ofta förväxlar det som är sant med det som är rätt.  Att vi tror att logik och moral skulle ha något med varandra att göra.”

Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på den tesen än förslaget att man ska ge pengar till organisationer istället för till en enskild behövande människa.

Det har också framförts förslag om att tiggare ska ansöka, t.ex. hos Länsstyrelsen, om tillstånd att tigga. De ska under vissa förutsättningar (oklart vilka) beviljas tillstånd för tiggeri på vissa tider och på viss plats. Det förslaget saknar både logik och moral.

Om syftet är att förbättra situationen för tiggarna leder inte premisserna, registrering och tillstånd, till den sanna slutledningen att tiggarna får det bättre. Det är kanske inte omöjligt men knappast troligt. Det kan snarare tänkas att ”legitimerade” tiggare möts av ännu större förakt än idag. Eller också blir situationen oförändrad. Någon sann slutledning går hur som helst inte att nå fram till.

De, som tigger utan tillstånd eller som tigger utanför sitt tillståndsområde, kommer att bryta mot gällande regler. Vilka sanktioner som ska drabba dem har inte uttalats men de får i vart fall en sämre situation än de har nu. I praktiken medför förslaget ett förbud mot att tigga på det sätt som sker idag.

Att det svenska samhället bokstavligen skulle stämpla människor som ”professionella tiggare” är naturligtvis djupt omoraliskt.

Alex Schulman, som tagit illa vid sig av den ”statliga rekommendationen” skriver (Aftonbladet 13.9.2015): ”Att ge pengar till tiggare är medmänskligt och solidariskt.” Det är ett sant påstående.

Det finns ett förhållningssätt till dem som tigger på våra gator som är besvärande för det inkännande och solidariska samhället. Genom sin rekommendation förstärker regeringen avståndstagandet från de romer som kommit hit i hopp om en åtminstone något drägligare tillvaro än i hemlandet.

All politik, vad det än gäller, måste präglas av etik och moral, annars har den inget värde.