Debatt: Ska kulturdebatten kretsa kring personliga dispyter?

Benämningen kulturbråk känns i sammanhanget mer representativt än den kulturdebatt skribenterna själva menar att de bedriver. Lindeborg beskriver i sin debattartikel hur sviken hon känner sig av att Suhonen inte dök upp till den intervju de hade planerat att hålla under boksmässan. Suhonen svarar med personliga angrepp mot Lindeborg där hon beskrivs som en maktgalen och osolidarisk elitist. Att irritation legat och pyrt under flera år mellan skribenterna blir påtagligt i båda inläggen. Det jag ställer mig kritisk mot är att just kultursidan blir den ventil där privat irritation vädras.                                   

Lindeborgs och Suhonens konflikt är bara en utav många de senaste åren där enskilda individers munhuggning hamnar i kultursidornas strålkastarljus. Jag frågar mig varför den här formen utav privata dispyter ges så mycket utrymme i det offentliga samtalet. Det offentliga samtal som jag menar bör fyllas med frågor som rör allmänheten och inte med pajkastning skribenter emellan. I takt med att personangreppen blir fler och de samhällskritiska texterna färre hör jag hur den demokratiska röst som bör prägla kultursidorna blir allt svagare.            

Denna problematiska utveckling kan ses som något som ägt rum i kölvattnet av den individualism som känntecknar vår nutid. Dagens kultursidor präglas av en stark individuell profilering av dess medarbetare. Även som skribent förväntas du att bygga ditt eget varumärke som inte sällan betyder mer än textens faktiska innehåll. Ställer man detta i kontrast till dåtidens kulturjournalisik där det knappt ens förekom bildbylines blir det uppenbart vilken riktning kultursidorna har tagit.

Då den nyliberala dominansen genomsyrar samhällets alla plan är det oerhört viktigt att det åtminstone finns någon arena där systemkritik kan föras. Enligt mig bör kultursidorna vara denna arena då samhällskritik är ett fundament för god kulturjournalistik. Istället tycks kultursidorna gå den rådande ordningens ärenden genom dess individfokus och dess brist på samhällsengagerande opinionsjournalistik. I en tid där vi har rasister i parlamenten och där allt fler länder i Europa besudlas av fascismens brunasvarta färg är det kanske mer angeläget än någonsin att kulturdelen ägnar sig åt granskning av den samtid som tillåter detta ske. En givande kultursida stryker inte bara samhället medhårs, utan även mothårs.     

Kampen för en mer rättvis och tolerant värld är i behov utav vassa pennor. Jag hade uppskattat om de kulturskribenter som håller i dessa pennor hade prioriterat samhällsdebatt framför enfaldiga tjafs på personnivå. Medan debatten kretsar kring huruvida Daniel Suhonens uteblivande från bokmässan bör betraktas som ett förskräckligt svek eller inte växer murarna runt Europa sig allt högre.