Debatt: Ska kultur bidra till ekonomisk tillväxt?

Kulturpolitiken har under senare tid fått förnyad uppmärksamhet. Debatten har kretsat kring att främst SD gjort sig till smakdomare över vad som är bra respektive dålig konst. Kommentarerna på kultursidorna har med rätta varit indignerade. Den nuvarande debatten är dock ett symptom på något mer djupgående, nämligen en förskjutning av kulturpolitikens mål där kulturutövande i växande grad ses som ett bidrag till ekonomisk utveckling. Kulturpolitiken kom att etableras genom ett riksdagsbeslut 1974 och kom att utformas med en profil att slå vakt om värden som demokrati, anti-kommersialism och humanism. Samtidigt kom man att tillämpa principen om armlängds avstånd. Den innebär att politikerna inte ska lägga sig i kulturutövandet. Vilken konst som ska finnas på museerna, vilka pjäser eller vilken musik som ska spelas är kulturutövarnas ensak. Ramverket, det vill säga principer, organisation och ekonomiska förutsättningar, är politikens uppgift. Kulturpolitikerna ska styra, men inte störa.

Jag menar att kulturpolitiken kom att förändras på ett genomgripande sätt genom 2009 års kulturpolitiska riksdagsbeslut. Beslutet kom att betona betydelsen av att ekonomisera och kommersialisera kulturutövandet. Det gäller då inte bara beslutet att ta bort målet att motverka kommersialismens negativa verkningar utan främst introduktionen av kultursamverkansmodellen. Modellen är något så trivialt som ett resursfördelningssystem för statligt stöd till regionala kulturinstitutioner, men har av flera kulturforskare betecknats som den viktigaste reformen i svensk kulturpolitik någonsin. En viktig del bär upp föreställningen om att kulturpolitik har en viktig roll att bidra till tillväxt och regional utveckling. Detta har främst formulerats med att kulturpolitik bör ses som en kreativ näring.

Idéerna om kreativa näringar utvecklades under Tony Blairs New Labour på 90-talet och fick snabb spridning. I EU kom dessa idéer att prägla arbetet med kulturhuvudstäder och numera benämns EU:s kulturpolitik som ”the creative Europe”. I dessa idéer är det främst två förhållanden som betonas: För det första att kulturpolitiken ses som en injektion för att stärka en stads eller en regions attraktivitet. Ett rikt kulturliv lockar till sig en kreativ klass som bidrar till att stärka entreprenörsanda och innovationer. Väsentligt blir att skapa varumärken liksom satsningar på spektakulära kulturbyggnader och event. För det andra betonas att kultursektorn har en egen ekonomisk potential. Kulturens näringar har ansetts spela en viktig roll för sysselsättning och export.

Det är egendomligt att det varit så tyst i kulturdebatten om detta. I de kulturplaner som regionerna har tagit fram inom kultursamverkansmodellen understryks ofta att kulturen ska bidra till ekonomisk tillväxt. Principen om armlängds avstånd gäller uppenbarligen inte den typen av styrning. Vi har under senare år sett en explosion av administratörer och konsulter med uppgift att planera, mäta och utvärdera kultur. Det bör sägas att det naturligtvis fortfarande finns kulturpolitiska mål i kulturplanerna som betonar oberoende konstnärligt skapande. Det blir dock sammantaget motsägelsefullt; kulturutövandet ska på en och samma gång vara obundet men bidra till att stimulera tillväxt och utveckling i samhället.

Det finns anledning att fundera över kulturpolitikens framtid. Den förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson är en av få som uttryckt kritik. Han noterar i en bok för några år sedan att kulturpolitiken blivit till en ”Mädchen für alles”, som ska lösa alla möjliga samhällsproblem. Den senaste tidens övertramp mot principen om armlängds avstånd och utvecklingen av kultur som en kreativ näring är ett uttryck för en värdeförskjutning. Vi har i växande utsträckning kommit att betrakta kulturutövande, inte som något i sig självt betydelsefullt, utan som ett instrument för andras nytta.