Sjukförsäkringen måste granskas

Lagstiftningen är bristfällig och Försäkringskassan visar inte förtroende för läkarnas professionella bedömning.

Vi behöver belysa problemet med att inte komma in i sjukförsäkringen. Regeringen beordrade för två år sedan Försäkringskassan att sänka det genomsnittliga sjuktalet till 9.0 dagar per försäkrad och år. Efter det har avslagen på initiala ansökningar om sjukpenning ökat med 135 procent och antalet omprövningsärenden med 206 procent. Jag tillhör själv gruppen som inte får en enda dag med sjukpenning, trots att jag har varit mycket svårt sjuk i utmattningssyndrom och har välgjorda läkarintyg.

– Hur är det möjligt? Jag arbetar med att utveckla organisationer och har använt mitt yrkeskunnande för att granska och sätta fingret på vad som är galet. Här är mina viktigaste svar.

1. Lagstiftningen är otydlig, nästan allt är bedömningsutrymme. Det finns ingen förordning eller föreskrift som förtydligar hur olika sjukfall ska bedömas och vem som ska släppas in i sjukförsäkringen. Den enda lagstiftning som finns är Socialförsäkringsbalkens allmänna formuleringar om att man har rätt till sjukpenning om man har en sjukdom som nedsätter arbetsförmågan med minst en fjärdedel samt att bedömningen (initialt) ska göras i förhållande till det vanliga arbetet (SFB 27 kap, 2 och 46 §§). För tio år sedan var det här inte ett problem, eftersom praxis var att visa förtroende för läkarnas professionella bedömningar i början av sjukperioden.

Inspektionen för Socialförsäkringen har visat att både olika omprövningsenheter inom Försäkringskassan och de olika Förvaltningsdomstolarna tolkar lagen mycket olika, vilket äventyrar rättssäkerheten (ISF Rapport 2014:18).

2. Välgjorda läkarintyg blir värdelösa, när det inte finns någon lag som säger att sjukintyg ska vara en sann försäkran. Om lagen hade klargjort att sjukintyg ska göras på heder och samvete, då hade Försäkringskassan varit tvungen att polisanmäla läkaren för osann försäkran – och lägga fram bevis som håller för åtal och fällande dom – när den inte vill använda informationen i ett läkarintyg (15 kap. 10 § Brottsbalken).

Med dagens bristfälliga lagstiftning blir det kaos. Läkarintyget är patientens bevismedel, men Försäkringskassan beslutar godtyckligt att läkarens slutsatser inte ska läggas till grund för bedömningen av rätten till sjukpenning.

Det är läkaren som har uppdraget att träffa den som är sjuk, undersöka noga, bedöma vad som är sant och redovisa det i sjukintyget – men Försäkringskassan respekterar inte den ordningen. I stället kräver kassan ”objektiva undersökningsfynd”, trots att Socialstyrelsens föreskrift om hur läkare ska intyga inte ger stöd för det. I föreskriften står det att ”läkaren ska vara objektiv vid insamlingen av det material som ska ligga till grund för intyget”, vilket är något helt annat än att kunna redovisa objektiva fynd (10 kap. 1 § SOSFS 2005:29).

Patienten kan åtalas om hen ljuger eller undanhåller något väsentligt i sin ansökan om sjukpenning. Det är rimligt att liknande krav ställs på läkarna, alla parter behöver kunna lita på att det som står i ett läkarintyg är sant.

3. Försäkringskassan har problem med sakligheten och den medicinska bedömningen. Mitt ärende handläggs slarvigt. De olika läkarintygen läses inte noggrant och i tidsföljd. Information plockas helt godtyckligt ur sitt sammanhang – allt i syfte att konstruera en bild av att jag inte har rätt till sjukpenning. Handläggningen är inte saklig och opartisk, som den ska vara enligt regeringsformen.

Ett återkommande bekymmer är att Försäkringskassan inte verkar förstå den medicinska informationen i läkarintygen. Fastän jag har några av de vanligaste sjukdomarna i Sverige och mina intyg är skrivna på god svenska feltolkas det läkarna skriver. När exempelvis en läkare på psykakuten klargör att jag har kvar verklighetskontakten – trots depression och mycket svår ångest – då hävdar Försäkringskassan att det är ett intygande av att jag har full arbetsförmåga.

Hittills har jag förlorat ungefär en kvarts miljon i sjukpenning, men att vara utan sjukförsäkring har många allvarliga konsekvenser.

Man får inte stöd för återhämtning så man kan bli frisk och ingen hjälp att – stegvis – komma tillbaka i arbete. Det enda man har är en enorm stress över en ohållbar situation.

Varje gång Försäkringskassan avslår en ansökan om sjukpenning måste man, dagen efter att man mottagit beslutet, antingen arbeta eller söka arbete. Om man inte gör det nollas den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) – och då har man ingen sjukförsäkring. A-kassa beräknas utifrån hur man har jobbat innan man blev arbetslös, medan sjukförsäkringen baseras helt på framtida inkomster och att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Det första som behöver göras nu är att tillsätta en oberoende granskning av lagligheten i Försäkringskassans beslutsmotiveringar och hur dessa är kopplade till vad det faktiskt står i läkarintygen.

Det kan finnas tusentals ärenden, där människor försöker komma in i sjukförsäkringen, som är felaktigt handlagda. Det är också för mycket begärt att den som är sjuk ska orka – och ha kompetensen – att själv driva sitt sjukpenningsärende i ett system där man i praktiken är rättslös. Samhället, det vill säga riksdagen, behöver ta ansvar i den här frågan.