Debatt: Sjöstedts vita fläckar

Jonas Sjöstedt (V) har skrivit memoarer. De heter ”Allt kommer att bli bra” och är läsvärda, men innehåller också flera vita fläckar. Den viktigaste handlar om hur han anpassade Vänsterpartiet till regeringens borgerliga budgetregler. Och lade snubbelben för det egna klimatengagemanget.

Hösten 2016 beslutar Jonas Sjöstedt och övrig partiledning att Vänsterpartiet ska ställa sig bakom det finanspolitiska ramverk Magdalena Andersson (S), Ulf Kristersson (M) och andra enats om. Därmed förbinder sig partiet att dess budgetförslag ska leda till att offentlig sektor visar ett årligt överskott på 0,33 procent av BNP, cirka 15 miljarder kronor, över en konjunktur­cykel. Samt att inte föreslå att in­vesteringar lånefinansieras.

Ett viktigt beslut med stora konsekvenser. Ändå nämns det inte med ett ord i Jonas Sjöstedts ­memoarer. Kanske för att det ­fattades utan vare sig kongress­beslut eller medlemsdiskussion?

Idag kritiserar vänsterpartister regeringen för att ha amorterat 250 miljarder kronor på stats­­-

skuld­en istället för att satsa på klimat och välfärd. Och när fackliga ekonomer säger att svag efterfrågan i ekonomin skapar arbetslöshet nickar vänsterpartister bifall. Men orsaken är det finanspolitiska ­ramverket – och Vänsterpartiets budgetförslag hade givit samma utfall.

Det regelverk Vänsterpartiet anslutit sig till är betydligt hårdare än EU:s beryktade stabilitetspakt. Det är en ödets ironi att just Jonas Sjöstedt fick Vänsterpartiet till detta steg. Han vars politiska karriär började med att inför EU-omröstningen 1995 resa land och rike runt och varna för den åtstramningspolitik en ja-seger skulle innebära.

Men det är i klimatpolitiken det finanspolitiska ramverket gör mest skada, något Vänsterpartiets  klimat­politiske talesperson Jens Holm klarsynt har konstaterat: ”Med de idag gällande reglerna för statens finanspolitik är det omöjligt att nå upp i de investeringsvolymer som situationen kräver”, menar han.

Den ”Green new deal” som de amerikanska vänsterpolitikerna Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-­Cortez lanserat har alla ­europeiska vänsterpartier tagit till sig, med undantag för Vänsterpartiet. Ett av dess fundament är nämligen stora, lånefinansierade investeringar.

Inom arbetarrörelsen inser allt fler vilken tvångströja det finanspolitiska ramverket utgör. Bland kritikerna finns nu LO, Handels, Kommunal, S-föreningen Reformisterna, SSU, Socialdemokratiska Studentförbundet, S-distrikten i Stockholm och Skåne.

Att Vänsterpartiet istället för att kroka arm återfinns på läktaren har väckt kritik. Inför kongressen 2018 fanns motionen ”Total­renovera Sverige”, vars namn och innehåll hämtats från en rapport med samma namn författad av LO:s förre chefsekonom P-O Edin. Den förordade ett brott med det finanspolitiska ramverket och skulle ha återfört Vänsterpartiet till en ekonomisk politik liknande den övrig EU-vänster står för.

Alldeles för radikalt, tyckte Jonas Sjöstedt. Och drog i kongressdebatten till med det mest infantila

av argument och talade om lånefinansierade investeringar som ”att skicka notan till barnbarnen”. Som om inte det mest ansvarsfulla dagens generation kan göra mot ”barnbarnen” vore att utnyttja stat­ens möjligheter att låna gratis till massiva klimatinvesteringar!

Inget av detta nämns i memoar­erna. Där konstateras kort att ”vi hade valt bort att göra kritiken mot ramverken till huvudfråga… Vi fokuserade vår politik på att utjämna inkomstklyftor med ökade skatter på kapitalinkomster och förmögenheter”.

Så låter en slipad proffspolitikers som vill blanda bort korten. Naturligtvis står inte valet mellan kritik av budgetreglerna eller krav på högre skatt rika. Inget av Vänsterpartiets krav blir svårare att driva utanför det finanspolitiska ram­verket. Tvärtom.

Där står Vänsterpartiet idag, med en klimatpolitik som alltmer går ner i spagat. Å ena sidan högt tonläget med luddigt tal om ”miljardinvesteringar” och ”klimatnödläge”. Partiledaren hävdar att Vänster­partiet ska ta på sig ”ledartröjan”.

Å andra sidan budgetmotioner där de egna klimatkraven krymper ihop till marginella 0,2 procent av BNP! Samt en partiledning som frenetiskt värjer sig mot medlems­krav på en ”Green new deal” efter­som en sådan krockar med det finanspolitiska ramverk partiet surrat sig vid.

Detta är också en del av det politiska arv Jonas Sjöstedt lämnar efter sig.