Debatt: Situationen är akut men inte hopplös

När systemet krackelerar börjar det också ifrågasättas. Vi måste ställa högre krav på den gemensamma sektorn än vi gör i dag. Finansieringen måste öka genom höjda skatter för höginkomsttagare och förmögenheter. Det skulle ge intäkter till en bättre välfärd och fler anställda men också motverka utvecklingen med att Sverige har de snabbast växande klyftorna i OECD.

Med nedskärningarna på 90-talet inleddes en epok av svältkur för välfärden, den stress jag möter i skolan och på fritids känns långt ifrån hur det var när jag själv var barn. I Malmös kommunala välfärd (skola, vård och omsorg) jobbar drygt 25 000 personer. Det gör Malmö stad till en av regionens största arbetsgivare, och dessutom en politiskt styrd sådan som skulle kunna ta ett stort ansvar för en god arbetsmiljö. Jag känner stor frustration över att inte mer görs.

På område efter område kommer det larmrapporter. Fritidsgrupperna i Malmö ligger i snitt på 53 elever och personaltätheten är lägre än rikssnittet. Personalflykten bland socialsekreterare är på drygt 20 procent. Vårdpersonal slits ut och lönen är så pass dålig att många av Kommunals medlemmar uppger att de inte har råd att skilja sig.

En dålig arbetsmiljö kostar. Sjukskrivningarna kostade Malmö stad, och i förlängningen skattebetalarna, 250 miljoner kronor förra året.

Som politiker måste man fråga sig varför välfärden brister och hitta lösningar. Svaren finns om man lyssnar på anställda och fackförbund. Fackförbunden larmar om att resurserna är så knappa att de inte klarar av att leva upp till de lagstadgade kraven på kvalitet, anställda larmar om att det saknas vikarier och att de själva sliter ut sig för att skydda de barn och äldre de har omsorg om.

En fungerande välfärd är central i arbetet för ett jämlikt samhälle. Den offentliga konsumtionens andel av BNP har minskat sedan början av 80-talet och välfärden har därigenom gått miste om 1 700 miljarder kronor. För att ha samma personaltäthet i Malmös välfärd som vi hade på 90-talet hade det behövt anställas ytterligare 3 000 personer.

Utöver att kräva det självklara – att varenda skattekrona ska gå till välfärd och inte till vinstjakt i privata bolag så måste vi också diskutera hur vi kan utveckla välfärden. Jag anser att välfärden ska utvecklas genom nya reformer som arbetstidsförkortning, tillit till professionen i stället för styrmodeller hämtade från löpandebandproduktion, arbetsplatsdemokrati och medarbetarinflytande och jag vill att kollegorna i välfärden ska bli fler. Vänsterpartiet Malmö lyfter frågan om arbetsmiljön i välfärden, bland annat har vi tagit fram 18 förslag på förbättringar, och kommer att fortsätta lyfta frågan. Situationen är akut men inte hopplös. Det går att göra annorlunda.

I början av april ordnade Vänsterpartiet Malmö en konferens om välfärdspolitik just i syfte att hitta lösningar för framtiden. Aktivister, fackliga representanter, anställda, politiker och Malmöbor träffades i ett möte som visade att en annan politik än dagens är möjlig och att lösningarna kommer från vänster.