Debatt: Sionismen leder till apartheid

Tobias Gisle skriver ”dags att släppa Israelhatet” som om det vore en självklarhet att vänster i Sverige, exempelvis SSU i Skåne, var hatiska mot hans hemland.  Javisst har Gisle på nära håll människor som hatar Israel, sedan de fått reda på att anhöriga eller vänner skjutits, dödats av artilleri eller flygbomber eller fördrivits från sin bostad eller fått egendom förstörd eller tagen i anspråk. Vi inom vänstern i Sverige känner stor sympati med palestiniernas lidande, men det är fel att som Gisle insinuera att ”stora delar av den svenska vänstern entusiastiskt håller med” Netanyahu och vill sabotera en fredlig samvaro mellan palestinier och israeler, exempelvis vid The Israeli-Palestinian Memorial Day.

Gisle tar – liksom andra kritiker – bara ena ledet av sången ”Leve Palestina – krossa sionismen”, en kampvisa till stöd för motståndet mot Israels ockupation av en svensk-arabisk musikgrupp, Kofia (arabiska för palestinasjal) från 70–80-talet. Sedan sätter han likhetstecken mellan ”krossa sionismen” och krossa Israel.

Att vänstern skulle ha anammat Hamas tankar om att utplåna Israel är absurt förtal. Den ursprungliga sionismen har förverkligat sin dröm 1948 och det var de flesta inom vänstern tillfreds med. Kritikerna hör inte hela sekvensen ”leve Palestina – krossa sionismen” och ser inte sionism i dagens sammanhang med ett Israel som är på god väg att annektera stora delar av Palestina, den expansiva militärmakten Israel.

Israel har inte någon som helst rätt till Västbanken eller Östra Jerusalem.  Ändå tar man sig friheten att på palestinsk mark uppföra bosättningar, varav vissa såsom mindre städer, ansluta dessa med vägar och avspärrningar på ett sätt att man räknar med att Israel de facto annekterat cirka 50 procent av palestiniernas land. Detta är ett brott mot internationell rätt och kan inte kallas annat än markstöld.  I Östra Jerusalem bedriver israeliska myndigheter etnisk rensning genom att judar med hjälp av statliga subventioner och lån flyttar in för att så småningom vara i majoritet. Israeliska väljare har också valt den statsledning som lovat ”jag kommer inte dela Jerusalem, jag kommer inte evakuera något samhälle och jag kommer säkerställa att vi kontrollerar territoriet väster om Jordanien”.

Gisle tar också upp att Israel är världens enda judiska stat. Men genom nationalstatslagen har Israel inte bara gjorts till en judisk stat, utan samtidigt frånkänt andra etniska medborgare primär status. Stora delar av Palestina hålls fortfarande under militärt styre med särskilda domstolar, varigenom palestiniers mänskliga rättigheter kränks. Det är denna nationalistiskt aggressiva sionism som kampvisan handlar om.

Gisle håller med om att man kan kritisera Israel, både för ”ockupationen av Västbanken och för den vettlösa blockaden mot Gaza”. Men ”det är myt att Israel är unikt…och sanningen är att alla Israels fel och brister är alltför vanliga i vår värld”. Men är det verkligen ett juste försvar för orätt? Gideon Levy i Haarez beskriver väl vänsterns inställning:  Israel har mer och mer kommit att bli en stat enbart för judar och som med hänsynslöshet förverkligat detta mål genom etnisk rensning och arrogans både mot världssamfundet och grannar… Sionism kan inte förenas med demokrati utan leder till en apartheidstat!