Debatt: Sexuella trakasserier mer än ett arbetsmiljöproblem

Att ställa frågor om kvinnan verkligen tror att förövaren hade som syfte att trakassera henne sexuellt, är bland de bästa för att den utsatta ska börja misstro sina egna upplevelser. Men sexuella trakasserier handlar inte om ”avsiktliga” sexuella övergrepp. Sexuella trakasserier utgör alla närmanden, som sker efter att den ”drabbade” har sagt ifrån.

Men om omgivningen förklarar att det som skett, inte har med sexualitet att göra, utan att det bara handlar om ett problematiskt uppträdande omvandlas frågan om sexuella trakasserier till arbetsmiljöproblem. En arbetsgivare har allt att vinna på att skriva om kontexten till ett arbetsmiljöproblem.

Sedan 1992 är arbetsgivare skyldiga att se till att arbetstagare inte utsätts för sexuella trakasserier. I dag finns det både handlingsregler vid sexuella trakasserier och förbud mot att arbetsgivare vidtar repressalier mot en arbetstagare som anmält eller påtalat att arbetsgivaren har handlat i strid med diskrimineringslagen. Men vad är de reglerna värda om arbetsgivare och kollegor unisont diskuterar och förändrar innehållet i definitionen av vad sexuella trakasserier är?

Det finns alltid två sidor av myntet och att använda sig av alternativa fakta och förklara för den utsatta att det inte är fråga om sexuella trakasserier, leder till att den utsatta börjar tveka på sina egna upplevelser. Därefter är det lätt att vända diskussionen, till att förövaren inte förstod bättre och att en anmälan om sexuella trakasserier skulle kunna förstöra mannens framtid. Det är också nu som den utsatta tänker om. Den utsatta, eller den som fört den utsattas talan, görs till boven i dramat och ansvarig för att sprida rykten och skapa en ohållbar arbetsmiljö.

Genom att skriva om händelser om sexuella trakasserier till frågor om uppförande och sociala normer förskjuts gränser för det tillåtna och vad sexuella trakasserier är.

Det finns en mängd exempel på sexuella trakasserier, allt från oönskade blickar, kommentarer, beröringar till regelrätta våldtäkter. Det som kännetecknar behandlingen av dem är en grundmurad önskan om att skriva om historier om sexuella trakasserier till frågor om ”ett dåligt uppförande” .

Det är inte av en slump som historierna skrivs om. Diskrimineringslagen föreskriver att arbetsgivare har en utredningsskyldighet vid sexuella trakasserier. Arbetsmiljöfrågor behöver inte utredas på samma sätt. En fråga om sexuella trakasserier är i dag inte bara ett arbetsmiljöproblem, frågor om sexuella trakasserier utgör även ett brott mot diskrimineringslagen.

En arbetsgivare som bryter mot diskrimineringslagen eller som inte fullgör sin utredningsskyldighet kan föreläggas att utge diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär. Brott mot utredningsskyldigheten betingar ett belopp om 75 000 kronor.

För en arbetsgivare, som inte vill fullgöra sina skyldigheter eller som känner sig trängd av situationen, blir en omskrivning av sexuella trakasserier till frågor om sociala normer, bemötande och eller ett olämpligt handlande, som en Joker.

För att få ett slut på sexuella trakasserier, och för att kampanjerna #medvilkenrätt och #metoo ska få den önskade effekt vi alla hoppas, skulle ett förbud mot att skriva om ”verkligheten”, från sexuella trakasserier till arbetsmiljöproblem, utgöra ett steg i rätt riktning.