Debatt: SD:s framgång är andra partiers misslyckande

Politikerna har ett ansvar att försöka förstå var missnöjet bland Sverigedemokraternas väljare kommer ifrån, och de måste se sin egen roll i partiets framgång, skriver Johanna Jung.

I åtta år har borgarna förändrat det svenska välfärdssamhället i grunden samtidigt som de skapat större klassklyftor. Resultatet av den borgerliga politiken har skapat ett stort missnöje, något som vänstern har misslyckats med att fånga upp. Tillsammans med en valrörelse tom på ideologiskt innehåll är detta anledningarna till att Sverigedemokraterna nu är Sveriges tredje största parti. 

Genom privatiseringar i skola, vård och omsorg, skattesänkningar, RUT och det fria skolvalet har den borgerliga politiken de två senaste mandatperioderna skapat större klassklyftor och större segregation i samhället. Medan medborgarna inte längre kan garanteras en likvärdig och högkvalitativ skolgång var vi än bor, så plockar privata aktörer ut vinster i miljonbelopp ur de skattefinansierade verksamheter som ett välfärdssamhälle bygger på. Det är så borgerlighetens prioriteringar ser ut. Och mot detta har det vuxit fram ett ökat missnöje. 

I folkets missnöje finns ett utrymme för vänstern att fylla. Här finns en chans för en socialistisk politik att få gehör. En politik som strävar efter att återuppbygga de sociala välfärdsfunktionerna så att de verkar klassutjämnande och inte tvärtom. En politik som tydligt visar att anledningen till att många av oss har fått det sämre medan andra fått det bättre är en direkt konsekvens av åtta år med borgerligt styre. 

Men när vänsterblocket istället jagar mittenväljare och mumlar om att små skolklasser går före nya skattesänkningar slutar inte det här missnöjet i ett ökat stöd för en välformulerad socialistisk politik. Vänstern har inte nått fram. När borgarnas politik inte uttalas som det verkliga hotet mot ett jämlikt Sverige finns Sverigedemokraterna där för att peka ut invandringen som det största hotet. 

Borgarnas politik och vänsterns misslyckade mobilisering är Sverigedemokraternas framgång.

En valrörelse ekande tom på ideologiskt innehåll är Sverigedemokraternas framgång. 

En valrörelse som präglats av pajkastning och politiska floskler bidrar nämligen till SD-väljarnas politikerförakt och hat mot etablissemanget. Samma effekt får det när partierna talar om hur de måste isolera SD från att få verkligt inflytande i politiken, partiet behåller då sin önskade och framgångsrika underdog-ställning. 

Med det inte sagt att vi ska bjuda in SD i regeringen eller sluta visa vårt motstånd och vår avsky mot rasismen. Men vi har nu i fyra år sett hur järnrörsskandalen, avslöjanden om anonyma konton på Avpixlat och rasistiska uttalanden snarare ger Sverigedemokraterna ökat stöd än tvärtom. Inga motdemonstrationer i världen där Åkessons ord dränks i ljudet av burop och slagord kommer att stoppa partiets frammarsch. 

Vi måste inse att Sverigedemokraternas stöd inte försvinner genom att skrika åt dem att de är rasister. 

Politikerna har istället ett ansvar att lyssna och förstå var missnöjet kommer ifrån. De har ett ansvar att se sin egen roll i Sverigedemokraternas framgång. Oavsett om det är en konsekvens av deras egen utövande politik, en konsekvens av deras misslyckade mobilisering eller en konsekvens av deras ryggradslösa politik där jakten på mittenväljarna blir synonymt med rädslan för att ta ställning. 

Endast genom att lyssna på SD-väljarna och inse var missnöjet kommer ifrån, endast genom att erbjuda en politik som återuppbygger det svenska välfärdssamhället kan Sverigedemokraternas framgångar hindras.