Debatt: SD växer i takt med svaghetsföraktet

Föraktet för svaghet slår inte bara mot de sjuka och arbetslösa som utgör en del av Sverigedemokraternas väljare. Vi ser också hur klassföraktet skiner igenom när övriga partiers väljare beskriver sverigedemokrater som outbildade lantisar som inte vet bättre, skriver Jimmy Adebisi Larsson, antirasistisk skribent.

Valet är över och Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” har lämnat en bitter eftersmak. När valresultatet stod klart var vi många som försökte förstå oss på hur Sverigedemokraterna kunde få 13 procent trots att framgångarna var väntade. Sedan hösten 2012 har undersökning efter undersökning visat på en nivå mellan 10-11 procent av väljarstödet. Många tycker sig veta vad Sverigedemokraternas framgång beror på och många har inte en aning. Alla har ett svar. Men det som ses som en lösning av vissa ses som ett problem av andra.

När resultatet kom var vi många som direkt kollade upp hur stora Sverigedemokraterna blivit i våra hemkommuner. Ingen ville bo eller komma från en kommun där stora ökningar skett. ”Ingen ökning i min hemkommun!” blev en liten vinst i en övrigt stor förlust. Beteendet liknar tiden innan Sverigedemokraterna var ett riksdagsparti. Vår svenska självbild var fri från strukturell diskriminering och rasism. Vi var inte som våra grannar i Norge, Danmark och Finland för vi hade inget högerpopulistiskt parti i riksdagen. Med facit i hand borde vi kanske ha sett det komma och arbetat ännu hårdare med att förebygga det. Vi måste bryta upp med bilden av en rasism som inte behöver bekämpas så länge den är oorganiserad.

Det handlar inte om att känna skuld över det faktum att stödet för Sverigedemokraterna växt, vare sig i Sverige eller kommunnivå. Vi borde känna ilska och förpliktigande över detta faktum. Alla har ett eget ansvar att stå upp mot rasismen i samhället. Det är stor skillnad på att känna skuld och att känna ansvar. Att känna skuld över att Sverigedemokraterna fick 13 procent är inte produktivt. För att leva ett ansvarsfullt liv måste vi ta ansvar för privilegier genom att ändra på samhället som ackumulerar dessa privilegier.

I samma takt som ojämlikhet och missnöje växt fram har också vårt förakt för svaghet växt. Vi har blivit mottagligare för enkla svar: arbetslösheten beror på lathet, sjukskrivningarna beror på falskhet, segregationen beror på svaghet. Ju längre ner vi hamnar desto hårdare sparkar vi neråt. Föraktet för svaghet slår inte bara mot de sjuka och arbetslösa som idag utgör en stor del av Sverige-demokraternas väljare. Vi ser också hur klassföraktet skiner igenom när övriga partiers väljare beskriver sverigedemokrater som outbildade lantisar som inte vet bättre. Stigmatiseringen av väljarnas erfarenheter och tankar är varken konstruktiv eller klädsam. Idag växer klassklyftorna i samma takt som förståelse-klyftorna mellan väljargrupperna.

Jag tror att om vi ska förstå varför Sverigedemokraterna växer så måste vi sluta se Sverige-demokraternas framväxt som ett nationellt problem. Vi måste se det som en del av rasismens framväxt i Europa och övriga världen. Det handlar inte om att vi behöver nya sätt att driva den antirasistiska kampen på bekostnad av den gamla, vi behöver fler sätt att driva den. Stå still är aldrig ett alternativ så länge orättvisorna förblir inbäddade i själva strukturen.