Debatt: Sätt press på Turkiet

Det är nu fyra år sedan inbördeskriget i Syrien startade. I inledningen av kriget trodde och hoppades många att den folkliga resningen snabbt skulle lyckas med att störta Bashar al-Assads regim i Damaskus. Med facit i hand ser vi nu ett krig som gått från att vara ett inbördeskrig till att bli ett regionalt krig med flera inblandade aktörer. Den syriska regimen backas av Iran, Irak, Hizbollah och Ryssland medan Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Frankrike och USA på olika sätt stöder den andra sidan.

Som i alla krig betalar civilbefolkningen det högsta priset. 12 miljoner syrier är på flykt. Av dessa är två miljoner flyktingar i Turkiet, vars gräns samtidigt markerar EU:s yttre.

På senare tid har president Tayyip Erdogan framgångsrikt använt flyktingfrågan som ett politiskt slagträ gentemot EU.

Förhandlingarna har skett mot bakgrund av en allvarlig situation: Efter fyra års fredsförhandlingar har Turkiet återupptagit kriget mot PKK, Kurdiska Arbetarpartiet, och inlett en stor militär offensiv mot de kurdiska städerna. Samtidigt bombar den turkiska armen YPG, de kurdiska försvarsstyrkorna som bekämpar Daesh i Syrien. I sin krigsstrategi har Turkiet nu luckrat upp även de fysiska gränserna mot EU: sedan offensiven inleddes har flera hundra tusen värnlösa flyktingar med sina liv som insats flytt över till EU.

Den turkiska strategin har gått ut på att vinna ekonomiska och politiska eftergifter från EU. Sorgligt nog har den burit frukt. Tayyip Erdogan ska till att börja med få närmare 30 miljarder kronor som ska användas för att göra det svårare för flyktingar att söka sig vidare till unionen. Som tack för sådana åtgärder ska EU bland annat återuppta förhandlingarna om turkiskt medlemskap, och bjuda in Turkiet till regelbundna möten för utvecklat samarbete. Sannolikt kommer EU-staterna att se mellan fingrarna med kriget mot PKK, det ökande inflytandet för militären, liksom med övergreppen mot de demokratiska rättigheterna (såsom fängslandet av journalister).

Att den svenska regeringen sluter upp bakom Angela Merkels och Francois Hollandes försök att blidka Erdogan är allvarligt. Särskilt som AKP-regeringen kommer att använda avtalet som propagandamedel för att legitimera repressionen mot den växande fackförenings- och vänsterrörelsen. Den rödgröna regeringen borde istället verka för att förmå EU att sätta press på Turkiet för att återuppta fredsförhandlingarna med PKK. Risken ökar nu för att striderna utvecklas till ett nytt inbördeskrig i området, med potential att utlösa en mycket större flyktingvåg än den vi ser idag.

Här hemma i Sverige har regeringens företrädare talat om systemkollaps i flyktingmottagandet. Det har gått så långt att vi nu börjar ställa upp provisoriska tältläger. Vid sidan av det stora samhällsengagemanget för att ta emot flyktingar så pågår också attentat mot flyktingförläggningar. Dessa attentat har underblåsts av Sverigedemokraterna, vars företrädare sprider giftig propaganda och lägger ut adresser till boenden på internet. Flyktingar som flyr från förföljelse, bomber och tortyr tvingas återuppleva hotet om våld, den här gången i lyckolandet Sverige.

En starkt bidragande orsak till den nuvarande situationen är den dysfunktionalitet som EU visar i hanteringen av flyktingmottagandet. Och givetvis behövs en nationell politik inför denna utmaning. Det var en sådan politik de senaste blocköverskridande överenskommelserna syftade till att uppnå. Dessvärre medförde uppgörelsen, utöver flera åtgärder som försvårar integrationen, en underminering av kollektivavtalen i och med slopandet av kravet på kollektivavtal för yrkesintroduktionsanställningar. Kombinerat med de tillfälliga uppehållstillstånden skapar det en situation där människor kommer att tvingas säga ja till vilka villkor som helst.

Risken finns att dessa inslag både befäster och legitimerar grunden till två parallella samhällen. Å ena sidan får vi ett samhälle för de nyanlända, som placeras i låglönejobb och permanent otrygghet. Å andra sidan ett samhälle för etablerade medborgare eller svenskfödda, som ges anställningar med kollektivavtal och sociala rättigheter. Det kan bara bidra till ytterligare segregation och ökade klasskillnader. Det kan inte vara en socialdemokratisk politik för ett parti som vill ge människor framtidstro.

I det politiska landskap som vi nu lever i är det oerhört viktigt att fackföreningsrörelsen blir starkare för att kunna slå vakt om både rättigheter och skyldigheter, kollektivavtal och sociala skyddsnät. Vikten av detta kan inte nog understrykas.