Debatt: Sätt klimatet främst – behåll kärnkraften

Johan Ehrenberg har skrivit en väldigt ordrik text om de senaste årens kärnkraftsdiskussion i vänstern och miljörörelsen (ETC 6/2 2020). Varför är plötsligt fler öppna för kärnkraft? Räcker det inte att bygga solpaneler?

Vi tillhör måltavlorna i texten. Vi vill att Sverige och världen gör så mycket som möjligt för att ställa om till fossilfritt. Betyder det att vi också använder kärnkraft, så är vi okej med det.

När vi växte upp var kärnkraftsmotståndet en självklarhet, också för oss. På senare tid har vi – till vår egen förvåning – dragit samma slutsats som George Monbiot och James Hansen: det finns inte stöd i forskningen för den bild vi hade. Hur vi än vrider och vänder på siffrorna, är det slaget om det fossila och om skogen som avgör framtiden.

Därför är prioriteringen en nyckelfråga. Mycket tyder på att Ehrenberg tycker att nedläggning av kärnkraft är viktigare än att påskynda klimatomställningen. Det är för oss svårbegripligt. Samtidigt kan vi se hopp i texten, för i slutet bestämmer han sig för att det viktigaste argumentet är att kärnkraft är dyrare än solpaneler. Kanske kan det vara början på en mer pragmatisk diskussion?

Solpaneler står idag för 2 procent av den el som produceras i världen. Det finns goda förhoppningar om att de ska göra stor skillnad framöver – IEA uppskattar till exempel att de kan stå för över 10 procent av elproduktionen år 2030 om världen skärper sin klimatpolitik.

Samtidigt har erfarenheten hittills varit att det är enkelt att bygga lite solpaneler, men svårt att bygga mycket. Det finns ett återkommande mönster där de länder som satsat mest på solpaneler ofta har tvingats avbryta utbyggnaden innan de nått ens 10 procent av elproduktionen.

Det är en skarp illustration av det IPCC skriver om att varje energi­slag har skalbarhetsutmaningar. Det som händer när solpanelerna börjar bli en märkbar del i helheten är att elsystemet får svårt att hantera att de bara fungerar när solen skiner.

Vi kommer antagligen bli bättre på det – fast det kommer kosta. Vi behöver investera i stabilare elnät, styra förbrukningen till rätt timmar på dygnet, bygga ut energi­lagringskapacitet och så vidare. Vi behöver också hålla emot så att ”lösningen” inte blir att stora mängder fossilgas balanserar solkraften, som i Kalifornien. IPCC visar att det finns en bred samsyn i forskningen om att världens omställning kostar mindre om vi är beredda att bygga ut sol-, vind- och kärnkraften samtidigt. Ju radikalare omställning vi siktar på, desto viktigare är det att investera i alla de tre energislagen.

Basindustrin i Sverige – vars enda intresse i det här är stabil el till lägsta möjliga pris – verkar dela den bilden. Intresse trumfar ideologi här. De har (förstås) inget emot att staten går in och säkrar billig elproduktion. Det har vänt ut och in på politikens vanliga mönster: högern vill att statliga bolag ska ta samhällsansvar, medan en del rödgröna röster beskyller högern för ”kärnkraftssocialism”.

Det finns en uppenbar väg framåt här: en långsiktig och bred energiöverenskommelse som ger bra villkor för all fossilfri elproduktion.

Vi lever i en värld som har akut brist på fossilfri energi. Sverige har fantastiskt goda förutsättningar att producera den energin, och den dag vi tagit oss ur vårt egna fossilberoende finns det mängder av sätt att exportera den. Vi kan börja betala tillbaka på Sveriges klimatskuld genom att ta på oss att driva fler av världens serverhallar, eller producera fossilfria bränslen till världens fartyg.

Det enklaste sättet är att fortsätta kabla ut el till våra grannländer. Enligt en rapport från Uniper är potentialen det dubbla jämfört med idag. Eftersom kolkraft är marginalel i Danmark, Tyskland och Polen leder varje TWh vi exporterar till en sänkning av utsläppen med minst en halv miljon, kanske en miljon ton koldioxid per år. Enligt rapporten kan Sveriges elexport tränga undan utsläpp lika stora som hela Sveriges!

Det är i det sammanhanget vi behöver se diskussionen om att driva vidare kärnkraftverk i Sverige. Varje TWh el gör enorm skillnad. Oavsett hur mycket vind- och solkraft vi bygger, har vi nytta av mer fossilfri el i klimatomställningen.

Därför kommer vi tillbaka till prioriteringen. Skulle Johan Ehrenberg vara beredd att driva kärnkraften i Sverige vidare, om det bevisligen minskar världens utsläpp?

För oss har kärnkraften inget egenvärde. Vi bara lyssnar på forskningen om omställningen. Skulle det vara billigare och politiskt mer framkomligt att ersätta både fossila bränslen och kärnkraft med förnybart, ja då skulle i alla fall inte vi tveka om att satsa på det.

Det vi inte kommer ifrån är känslan av att den äldre generationen försöker lappa ihop sin livsberättelse, snarare än att se till forskningen. Vi förstår fullt ut att många år 1980 tänkte att kärnkraften var det stora problemet. Däremot är det en helt annan sak att inte i efterhand vilja se att en hel del av det var misstag. De länder som valde att satsa stort på kärnkraften – som Sverige och Frankrike – har haft långt lägre utsläpp än andra liknande länder. Siffrorna är entydiga.

Frågan vi behöver ställa oss är vilka vi vill vara. Vill vi vara de som lyssnar på IPCC, inte bara då de läxar upp högern, utan också då de pratar till oss miljövänner på vänsterkanten? Vi hoppas det. Världen behöver politiska krafter som konsekvent sätter klimatet främst.

Självklart ligger det två motsatta analyser av vad fortsatt kärnkraft innebär i diskussionen. Warlenius och von Knorring menar att det minskar utsläppen. Jag menar tvärtom att det bromsar förnybart och därmed hindrar den stora satsning på förnybart som måste till. Så har det ju varit i Sverige och andra kärnkraftsländer. Det är de länder som har klargjort avvecklingen som snabbt sett ny ren el komma. De som vacklar skapar osäkerhet och utvecklingen fördröjs. Och det blir dyrare för alla. 

Ska staten då verkligen subventionera kärnkraft när det är billigare att göra ren el från sol och vind?

För att kunna motivera det måste man hitta på problem med förnybart. I år kommer solenergin troligen upp till 4 procent av all elproduktion globalt, debattörerna påstår att det nu blir problem att öka snabbt. Kanske 10 procent är gränsen? Det stämmer inte. Solel - i motsats till kärnkraft – kan finnas överallt, på lågspänningsnätet, i varje hus, varje parkeringsplats, varje vägren. Och därmed minskar nätproblem. Det är bara om man bygger solel som kärnkraften, i gigantiska jätteanläggningar på enskilda platser, som nätet behöver byggas om. Men lägger vi ner Forsmark finns det mycket plats i elnät och i området omkring för att istället ha solel.

Skulle jag acceptera kärnkraft om det bevisligen minskar utsläpp i EU. Nej, eftersom det är billigare att göra samma sak – och mindre farligt och utan avfall – från sol, vind och geoenergi.

IPCC liksom IEA har fullständigt missat den revolutionära utvecklingen av solel, man har räknat fel varje år om potential och pris och snabbhet i omställningen.

Nu försöker flera länder med energilobbyisterna bromsa solel. Kärnkraftsindustrin är en av flera aktörer där. 

Att då som socialist gå hand i hand med M och SD för att med statliga understöd rädda denna återvändsgränd är för mig obegripligt.

Johan Ehrenberg