Debatt: Satsa på barnens sociala miljö

Många års resultatstyrning och fritt skolval har skapat fokus på helt andra saker än den sociala miljö som skolorna skulle behöva utveckla för att kunna hantera integrering och en faktisk inkludering i skolan och samhället, skriver Lars A Havstad.

Det är länge sedan Sveriges försvar av demokrati och mänskliga rättigheter fått så stor uppmärksamhet som under det senaste halvåret. Härom veckan blev utrikesminister Margot Wallström utestängd från ett möte dit hon varit inbjuden som gäst, under förevändning att hon inte fick prata om mänskliga rättigheter och jämställdhet eftersom det stod i strid med Saudiarabiens lagar.

Oavsett om hon blev utesluten i rollen som försvarare av mänskliga rättigheter, kvinna eller något annat gjorde hon det som borde förväntas av en utrikesminister som, liksom resten av svenskarna, har grundlagsskyddade rättigheter, nämligen att visa att mänskliga rättigheter inte är en nationell fråga utan gäller oberoende av sammanhang, ekonomiska intressen eller ideologisk och religiös hänsyn.

Frågan är vilken idé om samhället som representanterna för Svenskt näringsliv har när de i en artikel i Dagens Nyheter argumenterar för att regeringen ska förlänga avtalet med Saudiarabien. Vilka företräder de när de förespråkar handel med varor som bidrar till att legitimera handlingar som upprätthåller ett odemokratiskt system och dessutom sprider detta i omvärlden med ett, åtminstone tidigare, öppet stöd till terrororganisationer som Islamiska staten?

Kollapsen i Syrien och Irak har lett till en flyktingström som är en av de största i mänsklighetens historia. Sverige tog förra året emot drygt 80 000 flyktingar och visade med detta att vi håller fast vid våra värderingar. Skillnaden mellan det Sverige vi säger oss stå för och nämnda företagsledares Sverige blir direkt uppenbar när de vapen som Saudiarabien köper används av terrorgrupper för att begå övergrepp, fördriva och döda människor – människor som efter umbäranden och stora förluster kommer till Sverige och förväntas integreras i det svenska samhället. Samma land som säljer vapen till en diktatur lämnar samtidigt åt sina medborgare att ta hand om konsekvenserna.

Skolans mottagande av det ökande antalet flyktingar har den senaste tiden uppmärksammats (stadsdelen Angered i Göteborg tar emot 200 elever fler än hela Finland). Ett stort ansvar läggs på framför allt de kommunala skolorna – som tar emot det överväldigande antalet nyanlända – att hantera integrering av barn från olika bakgrund till det svenska samhället. Skolan ska fungera inlemmande i en rättsstat med medborgerliga fri- och rättigheter med tanken att skolornas sociala miljö ska kunna ge det sammanhang som stödjer en integrering (underförstått att de barn som går i skolorna fungerar så bra att de ska kunna hantera detta). Men hur säkerställs att skolorna har de förutsättningar som behövs för att kunna hantera integreringen av flyktingar och nyanlända i det svenska samhället? Och hur tillgodoses barns rättigheter i tankarna om inkludering när vi lämnar åt dem att hantera integration och därmed i förlängningen ansvaret för bristerna i mänskliga rättigheter i andra delar av världen?

Tron på stabiliteten i skolan som social miljö är starkt överdriven. Många års resultatstyrning och fritt skolval har skapat fokus på helt andra saker än den sociala miljö som skolorna skulle behöva utveckla för att kunna hantera integrering och en faktisk inkludering i skolan och samhället. Det behövs tydliga politiska initiativ för att tona ner den ensidiga satsningen på det lätt mätbara och i stället göra en stor satsning på den sociala miljön för att utveckla barnens sociala förmågor. De behöver utveckla alla de kompetenser som behövs för att kunna bevara ett öppet demokratiskt samhälle och liksom utrikesministern slå vakt om mänskliga rättigheter, samtidigt som de är ett stöd för ett reellt inkluderande av nyanlända och flyktingar.