Debatt: Sanna från Dumpen: Skyddas barnen med uthängningar?

Sexualbrott mot barn är antagligen den typ av brott som väcker mest avsky, ilska och starka känslor hos oss. När vi tar del av tidningsartiklar, tv-inslag och bildpubliceringar av män och kvinnor som gjort sig skyldiga till övergrepp mot barn, delat övergreppsmaterial eller sökt kontakt med minderåriga i sexuellt syfte reagerar vi med att distansera oss från dem som är förövare och känna empati med överlevare vilket är naturligt och självklart.

Det finns en nedärvd mänsklig önskan att tillhöra en grupp och att springa med flocken gör oss tryggare och säkrare.

I flocken är det lätt att uttrycka den avsky man känner mot ”de andra” och inte sällan manifesteras den avskyn i hatiska, raljerande, svart-vita inlägg i grupper på nätet som oftast kommenteras med ryggdunkningar och tummar upp.

Den förenklade och bekväma hanteringen av det underliggande problemet kommer aldrig att skydda barn från att bli utsatta och/eller utnyttjas av de individer som har en, i de flesta fall, oönskad sexualitet riktad mot barn.

Ett steg mot att förhindra att antalet förövare och överlevare ökar är att inse att personer med en avvikande sexualitet riktad mot barn återfinns i alla samhällsklasser, alla yrkesgrupper, alla nationaliteter, alla åldrar och att de är både män och kvinnor. 

Flertalet av dem som lagförs för sexualbrott mot barn är vid första tillfället inte tidigare kända av polis och har heller inte sökt behandling för sin avvikande sexualitet.

En av de enskilt största riskfaktorerna för återfall i sexualbrott mot barn på nätet samt innehav av övergreppsmaterial efter avtjänat fängelsestraff anses av många vara ensamhet, social isolering och/eller en återgång till en kriminell livsstil man haft tidigare.

En stor, reell riskfaktor för återfall.

Stigmatiseringen på grund av brottets art och efterföljande isolering är därför en stor, reell riskfaktor för återfall när det gäller just sexualbrott mot barn.

För den grupp som föredrar den svart-vita verklighetsuppfattningen ligger det nära till hands att fira den isoleringen och stigmatiseringen med hurrarop och champagne.

”Helt rätt, de ska brännmärkas och jagas ut ur alla delar av samhället!”

Ingen ovanlig åsikt för den som springer med flocken men är det verkligen en klok åsikt?

Är inte alla delar av samhället mer betjänta av att den individ som uppenbarligen behöver behandlas för avvikande sexuella tändningsmönster får den behandlingen och de kontakter med samhället som är riskreducerande?

Fängelsestraff är i de allra flesta fall en tidsbegränsad åtgärd som skall spegla hur vi som samhälle värderar det brott som begås och när straffet är avtjänat ska den nu kriminellt belastade individen återanpassas till samhället igen. 

Behandling ges under tiden i fängelse i den mån den är tillgänglig och bristen på terapeuter har man inom kriminalvården bland annat löst genom att ha behandling i grupp via Skype för att lösa sitt uppdrag. Det är uppenbart även för en lekman att det där finns stort utrymme för förbättringar.

För att ytterligare nyansera problematiken finns det inom spektrat allt från unga individer som till och med själva är barn och som begått övergrepp och/eller tittat på och delat övergreppsmaterial, till vuxna som begått övergrepp mot barn.

Är vi då en del av de mekanismer som ökar risken för att de inte söker behandling, och återfaller i brott?

Ska alla behandlas på samma sätt?

Är 14-åringen som ”bara” delat videoklipp av övergrepp mot yngre barn mindre klandervärd och i mindre behov av behandling än den vuxne mannen eller kvinnan som söker barn i sexuellt syfte på internet?

Hjälper och skyddar vi barn från övergrepp genom att jaga individer som har avtjänat sina straff, genom offentliggöra deras namn, bostadsort och domar? Eller är vi då en del av de mekanismer som ökar risken för att de inte söker behandling, och återfaller i brott?

Hur ser tillgängligheten ut avseende möjligheten att söka hjälp för den som har en oönskad sexualitet riktad mot barn?

Om de individerna inte är välkomna att leva i samhället som oss andra finns det inte många platser kvar där de kan känna tillhörighet och gemenskap. Något som är ett djupt rotat mänskligt behov.

Var söker sig då en ensam, stigmatiserad och utstött individ med en, i sämsta fall, obehandlad avvikande sexuell läggning, för att få kontakt med andra människor?