Debatt: Samhällsbärande yrkesgrupper ska inte straffas med försämrad arbetsrätt

Spelplanen för den svenska modellen kan liknas med en fotbollsplan: Lagstiftningen sätter förutsättningarna för förhandlingsplanen mellan parterna. Ändras regelverket drastiskt kan det ge ena sidan ett så pass stort övertag i matchen att hela modellen riskerar att kantra.

Inom bland annat vården, kollektivtrafiken och posten arbetar personalen nu dubbla pass för att vi ska klara oss så bra som möjligt genom coronapandemin. Oaktat detta håller regeringen och januaripartierna fast vid att Sveriges löntagare ska belönas med kraftigt försämrad anställningstrygghet, pandemin till trots.

Den statliga utredning som tillsatts av regeringen för att komma fram till hur Lagen om anställningsskydd ska moderniseras, som det så fint heter, föreslår nu att arbetsgivare på företag med under 15 anställda ska kunna säga upp personal av personliga skäl, utan att behöva ange saklig grund. Förslaget innebär att minst en fjärdedel av arbetskraften i praktiken skulle bli närmast rättslösa och inte omfattas av de mest grundläggande arbetsrättsliga reglerna. Arbetsgivarna ska heller inte, som idag, vara skyldiga att betala en anställd lön under pågående tvist gällande uppsägning till dess tvisten är avgjord.

Om något har coronakrisen visat att vi behöver mer trygghet på arbetsmarknaden, inte mindre. Coronakrisen har visat hur viktigt det är med anställningstrygghet för att personal ska våga påtala missförhållanden och brister i arbetsmiljön. Ett aktuellt exempel är Kommunals hot om skyddstopp av spårvagnstrafiken i Göteborg. Då att säkerställa en arbetsmiljö som i så hög grad som möjligt ska skydda förarna från Covid-19-smitta på spårvagnarna inte togs på allvar av arbetsgivaren räckte hotet för att ökade skyddsåtgärder skulle vidtas. Fackligt motstånd lönar sig.

Om arbetsgivarna däremot inte behöver hänvisa till saklig grund vid uppsägning av personliga skäl får de i princip fri sparkningsrätt. Anställda kommer att bli livrädda för att förlora jobbet och inte våga uttala sig om missförhållanden. Fackligt stridbara, och på vissa håll till och med den som vill gå med i en fackförening, riskerar sin anställning. Med försvagade uppsägningsregler blir det dessutom svårare för lokala fackliga organisationer att teckna lokala avtal. Facket tappar styrka, förhandlingspositionen försvagas. Facken riskerar att totalt raderas på mindre företag.

Turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd, som grundar sig på att principen sist in, först ut, används vid situationer av varsel och uppsägningar och skyddar den äldre arbetskraften. Efter att de två nuvarande undantagen från turordningsreglerna infördes 2001 har effekten blivit att just den äldre arbetskraften förlorat jobben vid neddragningar. I utredningens resultat föreslås att utöka antalet undantag från turordningen till fem oavsett antal anställda i företaget. I kombination med detta föreslås att arbetsgivarna ska ansvara för ”skälig kompetensutveckling under anställningen”.

De anställda som inte orkar jobba lika snabbt på grund av arbetsskador eller stigande ålder kommer sannolikt att drabbas ännu hårdare än idag. Och vad gäller kompetensutvecklingen - Med försämrad anställningstrygghet är inte risken snarare att incitamentet för arbetsgivarna att utbilda personal minskar? Varför lägga resurser på att utbilda när man kan säga upp och ta in ny?

Ett argument från de som vill försämra anställningstryggheten är det måste till en större balans mellan olika former av anställningar, vilket i klarspråk handlar om att tillsvidareanställdas trygghet ska försämras för att minska glappet gentemot de villkor som råder för otryggt anställda.

Tillsvidareanställning måste fortsätta utgöra grunden på svensk arbetsmarknad. Vi behöver mer anställningstrygghet inom de branscher där otryggheten är utbredd, men det kan bara uppnås genom åtgärder som att allmän visstid avskaffas, vilket medför att alla tidsbegränsade anställningar måste vara motiverade.

Plötsligt slutar SMS:en med förfrågningar om jobb komma och man står utan inkomst och en försäkran om att klara kostnaderna för mat och hyra. Butiksanställda i detaljhandeln tillhör de grupper som i hög grad tvingas till denna typ av anställningsform. Dessa personer syns inte ens i statistiken över den eskalerande arbetslösheten.

Ska de nya reglerna på spelplanen utgöras av att löntagare är slit-och-släng-varor som tas in och byts ut efter arbetsgivarnas behov och godtycke riskerar vi en match utan domare där fulspel normaliseras. Låt istället nuvarande regelverk gällande saklig grund och turordningsregler förbli orörda och befäst trygga anställningsformer som norm. Det är så vi bäst fortsatt tar oss igenom pandemin och den nya situation som följer på arbetsmarknaden där efter.
///
Karin Åkersten

Ordförande Seko Stockholm

Monika Roll

Kommunikationsansvarig Seko Stockholm