Debatt: Samhället måste lyssna när kvinnorna vittnar om männens våld

”Varför hjälper ni inte mig och min syster? Jag gör allt för att skydda min lillasyster men jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte höra min syster gråta mer när hon ska sova. Jag orkar inte ha ont i magen när vi ska vara hos pappa. Snälla hjälp oss!”

Orden kommer från ett barn som skrivit ett brev till de myndigheter i Sverige som har till uppgift att skydda barn mot våld i nära relationer. Barnet vädjar om att få sin röst hörd, om att få växa upp utan våld, att slippa ständig rädsla och oro – men ingen lyssnar.

Barn har få möjligheter att själva bli fria från våld i nära relationer, deras handlingsutrymme är begränsat just för att de är barn. Barn har ingen egen juridisk beslutsstatus, de kan inte själv bestämma över sin tillvaro utan är beroende av att andra fattar beslut åt dem. Det enda barnet har är dess röst. Det är därmed samhällets representanter inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, rättsväsende och domstolar som måste lyssna på barnen för att kunna fatta beslut som står upp för barnens rätt till ett liv fritt från våld – en rätt som bland annat tydliggörs i barnkonventionen artikel 19.

Regeringen har gjort många insatser för att stärka skyddet för kvinnor och barn och stora satsningar har gjorts för att stärka yrkesverksammas kompetens kring mäns våld mot kvinnor och barn som upplever våld. Kompetensutveckling som syftar till att upptäcka våldsutsatthet, att få yrkesverksamma att känna igen tecken på våldsutsatthet, att våga fråga om våld.

Det är givetvis bra men det är långt ifrån tillräckligt. Det räcker inte att få utsatta kvinnor och barn att berätta om våld, vi måste också göra något med svaret.

Idag uppmanas kvinnor att berätta om sin våldsutsatthet, söka hjälp, lämna den man som slår, att skydda barnen och att polisanmäla de brott som mannen utsatt henne för. Frågan är om det blir bättre för kvinnan och hennes barn att följa dessa råd? Eller kan det till och med bli sämre? Kan hennes berättelse om våld vändas mot henne och barnen?

Vi kan se att våldsutsatta mammor och barn idag måste tåla att de ifrågasätts när de berättar. Är de verkligen så rädda som de säger, behövs verkligen skydd? Överdriver hon inte? Hon verkar hysterisk och överbeskyddande. Kan verkligen han, som är så lugn och trevlig, vara den våldsverkare hon säger? Det var väl inte så farligt?

I vårdnadstvisterna är det än värre. Kvinnan får inte berätta för mycket om det våld han utsatt henne och barnen för och absolut inte berätta om sexuella övergrepp. Hon uppmanas glömma det som varit, glömma rädslan och fokusera framåt, se det positiva i den våldsutövande pappans föräldraskap. Det krävs att hon ska vara positiv till barnens umgänge med pappan. Att säga sanningen tolkas som att hon talar illa om pappan och straffet för det är hårt. I värsta fall kan hon bli av med vårdnaden.

Okunskapen om våld och våldets mekanismer är stor och det saknas samsyn mellan de myndigheter som tar beslut kring en våldsutsatt familj. Vi har sett exempel på familjerätt som ifrågasätter kvinnans rädsla och anledningen till att hon sökt skydd från en våldsam man. Barnutredare som påstår att barn blir traumatiserade av att bo skyddade och domstolar som ifrågasätter varför mamman inte gjort mer för att tillgodose umgänge än att handgripligen släpa in ett skräckslaget barn till umgänge på umgängeslokal. Vi har sett hur myndigheter rakt av köper pappans påståenden om att mamman alienerar barnen och påverkar dem till att inte vilja ha kontakt med honom. Detta trots att barnen om och om igen berättar att de är rädda för pappan och inte vill träffa honom.

Ansvaret läggs på mamman. Den våldsutsatta kvinnan och barnens berättelser förminskas inte sällan och benämns bland annat som obefogad oro, alienation, lojalitetskonflikt. Detta synsätt sätter både kvinnan och barnen i risk.

Som vi sett de senaste veckorna är den yttersta konsekvensen av mäns våld mot kvinnor att kvinnor/mammor mördas. Män mördar kvinnor och vi kommer att se det igen om vi inte radikalt förändrar hur vi ser på våldsutsatta kvinnor och barn. Kvinnor vet vad deras män är kapabla till. Barn vet vad de upplevt. Om vi inte vågar lyssna och tro på vad de säger kommer våldet och det dödliga våldet att fortsätta.

Det är nog nu. Det spelar ingen roll hur många miljoner som satsas på kompetensutveckling eller förebyggande insatser om vi inte också vågar tro på de kvinnor som söker samhällets stöd för att lämna en våldsam och kontrollerande man. Vi måste våga ta ställning mot våldet och våga förändra den syn som råder. Så länge inte samhällets olika institutioner har en samsyn och jobbar i samma riktning kommer ingen förändring att ske.

Rebecca Lagh

brottsoffer- och barnrättsadvokat

Linn Moser Hällen

socionom och föreläsare specialiserad på våld i nära relationer