Debatt: Sagan om staten och apoteket

Statstjänstemannen frågade, vill du köpa en lukrativ affärsrörelse, med ett utarbetat affärskoncept, på en stabil marknad med garanterad kundstock, i ett land med robust infrastruktur; en rörelse som har stadig omsättning och hög vinstmarginal? Ja, sa den privata aktören! Men vad skulle det kosta? Det vet jag inte, sa statstjänstemannen. Det måste jag räkna på.

Och han gick tillbaka till sitt kontor och räknade. Men det var svårt för det fanns lite data och hans apotek hade verkat på en offentlig marknad. Han försökte också jämföra med liknande verksamheter men han hittade inget som stämde väl överens. Han hade ingen aning alls om hur mycket apoteksverksamheten var värd, men man förhandlade ju med ett utvalt fåtal, så det var bäst att inte stöta sig med någon genom att begära för högt pris, och hans uppdrag var ju att sälja, och det gick inte att backa ifrån. Bäst att sälja fort, så det var avklarat. Och han hade ju själv inget incitament att få så mycket som möjligt och inget eget kapital att skydda. Kanske glömde han också bort att det han sålde var någon annans.

Så han gick tillbaka till den privata aktören och sa, du får köpa för det här priset. Är det okej för dig? Tack, sa den privata aktören och räckte snabbt fram en bunt sedlar, för han hade bråttom att köpa till det priset, och gick därifrån. Tack själv, sa statstjänstemannen, och kände sig nöjd, hans jobb var ju nu avslutat.

Flera år senare upptäckes det att statstjänstemannen ibland sålt apotek för en fjärdedel av vad dom egentligen var värda. Oj då, tänkte han, när han fick reda på det. Men det var aldrig någon som ställde honom till svars för att han hade ”skänkt” bort kapital och värde som tillhörde befolkningen han representerade.

Den privata aktören drev nu apoteken och det var en lysande affär. Det var knappt någon som uppmärksammade vad som hade skett. Kunderna gick till sina apotek och hämtade medicin. Nu fanns det även ett rikt utbud av skönhetsartiklar man kunde köpa, nästan så att de fyllde hela butiken. Medicin kunde det ibland vara svårare att få tag på. Preparat som tidigare nästan alltid funnits i lager fick nu beställs och fanns att hämta inom veckor. Statstjänstemannen fick reda på också detta men han, kunde, eller ville, inte göra något åt det.

Den privata aktören fortsatte att tjäna pengar, mycket på kosmetika, som ju såldes i en miljö där den gavs en kvalitetsstämpel, men även mediciner, mest på dem med god vinstmarginal. Så nu drev privata aktörer apoteken och det var en stat som hade ”skänkt” dem för att det var ideologiskt fel att den själv skulle tjäna pengar på det, och för att det var en verksamhet som inte fick tillhöra medborgarna.

Det är sådant som kan ske och det beror på vilka som sitter vid makten. Så tänk på apotek nästa gång du går och röstar. Men det är klart, det är väl för sent nu. Det som skänkts kan ju inte tas tillbaka.

///

Ola Jönsson

Majorna