Debatt: Så tuktar Växjö sitt sociala företagande

Linnéuniversitetet har en framträdande roll inom svensk forskning kring socialt företagande. När KK-stiftelsen för ett antal år sedan anslog medel till sådan forskning gick hälften av dessa till forskare vid Linnéuniversitetet. Den nytillsatta professuren i entreprenörskap vid Linnéuniversitetet har också en inriktning mot socialt värdeskapande.

Jag ser fem problem med Växjö kommuns ”hantering” av sitt sociala företagande. För det första, dess politiska ledning betraktar socialt företagande som vilken verksamhet som helst. Detta leder till vad forskningen kallar en ”McDonaldisering” av omsorgen av sköra människor, alltså till en verksamhet som leds av blind rationalitet. Med en sådan uppfattning inom kultursektorn skulle man be Per Tengstrand spela sina pianostycken fortare så att kostnaden för att hyra Konserthuset blev lägre. Detta är något som den amerikanska forskaren William Baumol ironiserar över.

För det andra, som Fredrik Bergman i sitt medborgarförslag rikt illustrerar, har Växjö kommun satt i system att kopiera framgångsrika sociala företags verksamhet. Kommunen går med sina enorma resurser in och konkurrerar ut sina egna små sociala verksamheter. Det är samma taktik som storföretag i den privata sektorn praktiserar när de billigt övertar innovativa idéer från småföretag, väl medvetna om att dessa inte har råd med höga patenteringskostnader.

För det tredje, forskare som Nils Brunsson och Sten Jönsson har studerat hur kommuner säger/lovar en sak, beslutar en annan och i bästa fall gör en tredje. För flera år sedan beslutade kommunens politiker om en policy gentemot sociala företag som aldrig kom till praktisk användning. Kommunens tjänstemän kände inte ens till den! Det finns med andra ord god anledning att misstro den nya policyn.

För det fjärde, det är ren kapitalförstöring från kommunens sida när den slår undan benen för bland andra det sociala företaget Macken. För bara ett år sedan såg Macken till att Växjö uppmärksammades nationellt. Det var genom Tom Alandhs dokumentär i SVT ”Krokiga vägen till Lyckliga gatan”.

Macken har också fungerat som franchisegivare till och förebild för andra sociala företag i Sverige. Troligen missar nu kommunen också chansen att förstärka sin gröna profil genom att dra Mackens originalidé om en återvinningsby i långbänk.

För det femte, kommunpolitiker är bäst på politik, inte på företagande, det må vara socialt eller kommersiellt. Jag tror det är helt självklart för de näringspolitiskt ansvariga i kommunen, liksom dess tjänstemän, att se som sin uppgift att stödja det privata näringslivet utan att lägga sig i dess inre angelägenheter, än mindre stjäla dess idéer och etablera konkurrerande verksamheter.