Debatt: Så förebygger vi våldet på ungdomshemmen

Under de senaste veckorna har man i de flesta tidningar kunnat läsa om tilltagande gängvåld med en ofta tillhörande grov våldskriminalitet. Många av dessa individer är unga, som inte sällan utnyttjas av äldre livsstilskriminella. Ett betydande antal av dessa unga individer hamnar så småningom på något av de 22 särskilda ungdomshem som drivs av Statens Institutionsstyrelse (SiS). Våldet som vi ser att dessa unga individer använder sig av i samhället följer ofta med in på de särskilda ungdomshemmen.

Under de senaste två åren har våldsincidenterna ökat med cirka 200 incidenter årligen. Samtidigt finns det säkerligen en underrapportering av våldet. Men den rapporterade ökningen av våldsincidenter behöver varken betyda att våldet har ökat eller att de placerade ungdomarna blivit våldsammare. Det kan istället handla om att det blivit enklare för personalen att rapportera om en våldsincident ägt rum eller att det är enklare för personalen att berätta om upplevt våld på arbetsplatsen.   

Vad görs då utöver att diskutera längre och hårdare straff och skalskydd? Om våldet ska minska på de särskilda ungdomshemmen behöver SiS, utöver en glasklar differentiering av ungdomarna vid placering och ett stärkt skalskydd på vissa institutioner, först och främst acceptera att de särskilda ungdomshemmen är en våldsam kontext, inte bara för ungdomarna, utan också för personalen.

Personalen menar ofta att våldet ingår i deras yrkesvardag, därför tas våldet inte alltid på allvar eller så gör personalen motstånd mot att placeras i en position som våldsutsatt. Fysiskt våld är ofta synligt och enklare att reagera på, men det våld som ofta normaliseras är psykologiskt våld (till exempel hot), materiellt våld (inredning som slås sönder) och latent våld (en rädsla för kommande våld).

Personalen på de särskilda ungdomshemmen använder bland annat det lågaffektiva förhållningssättet No power no lose (NPNL). NPNL fokuserar numera på hur personalen i ett tidigt skede ska kunna upptäcka och identifiera våld i vardagssituationer i jämförelse med en tidigare version där fokus var på personalens beteende.

Det saknas vetenskapliga och systematiska utvärderingar av NPNL i Sverige, men i en studie från Holland 2018 undersöktes ett liknande konflikthanteringsverktyg (’No-violent resistance’, NVR) i tre olika institutionsmiljöer. På den institution som går att likna med ett särskilt ungdomshem ökade istället antalet våldsincidenter efter införandet av NVR, medan det i de två andra institutionsformerna (jämförbara med HVB-hem i Sverige) skedde en minskning av våldsincidenter. En förklaring var att personalen på det låsta ungdomshemmet kände sig tvungna att implementera NVR, att de inte trodde på metoden och att de hade låg tilltro på organisatoriska förändringar.

Det behövs någonting utöver ”färdiga metoder” för att minska våldet. För att minska våldet på de särskilda ungdomshemmen behöver SiS först och främst erkänna miljön som våldsam, men utan att ungdomarna stigmatiseras ytterligare. Först då går våldet att adressera och förebygga. Genom att prata om våldet erkänns dess existens. SiS måste också skapa en arbetsmiljö där personalen vågar och ges möjlighet att prata om sin våldsutsatthet. Det måste uttalas att våldet är våld och inte ingår i arbetsbeskrivningen, för att bryta normaliseringen av våldet.

Steg två är att utvärdera de konflikthanteringsverktyg personalen använder sig av. Arbetar SiS med adekvata metoder eller inte?

Steg tre är att alla SiS-institutioner ska tillhandahålla obligatorisk handledning för sin personal för att få tala om olika former och riktningar av våld. Utan dessa åtgärder kommer våldet på de särskilda ungdomshemmen snarare att utvecklas än att avvecklas.