Debatt: RUT är högerpolitik i sin tydligaste form

Reformen om RUT-avdrag infördes år 2007 av den dåvarande alliansregeringen. Tanken med reformen var att den skulle leda till mindre svartarbete, ökad arbetsmarknadstid för hushåll som nyttjar tjänsterna, att korttidsutbildade skulle komma in på arbetsmarknaden och att de offentliga utgifterna skulle minska, eftersom reformen skulle vara självfinansierad.

Hur blev då resultatet? Det ”nollsummespel” som utlovades har istället lett till stadigt ökade kostnader, och är nu över fem miljarder kronor årligen. Och det är de med de högsta inkomsterna som nyttjar reformen mest, visar den granskning av reformens effekter som Riksrevisionen har gjort. De tio procenten av den svenska hushållen med de allra högsta inkomsterna lägger beslag på fyrtio procent av resurserna. Mindre än hälften av resurserna går till barnfamiljer, medan äldre över sextiofem år endast nyttjar en fjärdedel. Arbetsmarknadstiden har ökat i mycket begränsad omfattning, eftersom anställda i RUT-företag huvudsakligen består av arbetskraftsinvandrare. Den ökning av arbetad tid som skett har främst kommit genom att resursstarka grupper, och i viss mån barnfamiljer, kunnat utöka sin arbetstid. Den tänkta självfinansieringen har bytts till stora kostnader för staten; för samhället i stort har det lett till ojämlikare villkor för invånarna.

Budskapet från Riksrevisionen är glasklart: Reformen var ogenomtänkt och når inte upp till uppsatta mål.

Man kan förstås ha olika uppfattningar om arbetande familjers behov av stöd i vardagen, men politik är att välja mellan två angelägna ting. Man kan göra som alliansregeringen gjorde, och gynna de allra mest välbärgade, som egentligen har råd att betala fullt pris för dessa tjänster. Särskilt som alliansregeringens alla jobbskatteavdrag gett just de välbärgade ett rejält tillskott i kassan (statens kostnader för jobbskatteavdragen beräknas uppgå till nästan 127 miljarder kronor i år). Eller så gör man som vi socialdemokrater vill, det vill säga lägga skattepengarna på satsningar i den gemensamma välfärden och till dem som behöver mest av samhällets stöd och insatser.

De fem miljarder som RUT kostar varje år är dubbelt upp mot den extra satsning som M, KD, SD och V hotade att fälla regeringen med, om de inte fick igenom den. För att sätta pengarna i ett sammanhang: Fem miljarder är drygt en sjundedel av statens utgifter för pensionerna, det är en femtedel av studiestödet, runt halva kostnaden av all hälso- och sjukvård i Göteborg och det motsvarar budgeten för hela vården och omsorgen om våra äldre i en medelstor svensk stad som Trollhättan – sju gånger om!

I en situation där äldreomsorgen, sjukvården och många andra samhällssektorer är i behov av resurser för att leva upp till åtminstone de mest basala förväntningarna går stora summor till att subventionera höginkomsttagares hushållstjänster. Var ligger rim och reson i detta, när de äldre inte får bostadsanpassning i tillräckligt hög grad, frekvensen på städning är för gles och sociala insatser sällan förekommande och det saknas tillräckligt många vårdplatser på sjukhusen som leder till längre väntetider för de mest sjuka? Var finns rimligheten i att lägga miljarder på de välbeställdas poolstädning samtidigt som välfärdsanställdas löner ligger långt under vad deras arbetsinsats förtjänar, när det behövs fler vuxna i förskolan, skolbarnsomsorgen och skolan? Det är tveklöst en felprioritering att lägga samhällets gemensamma resurser på dem som redan har råd att betala ur egen kassa, och som dessutom har fått ta del av de största skattesänkningarna. Om RUT-reformen hade levererat det den utlovades göra hade det varit en sak, men utvärderingen talar sitt tydliga språk: Reformen är dyr, orättfärdig och onödig!

Jag är väl medveten om, och beklagar, att S-regeringen i förhandlingar med övriga partier i Januariöverenskommelsen genom kompromisser tvingats gå med på utökning av RUT-avdragen. Men jag vet också att om Socialdemokraterna hade fått bestämma hade vi avskaffat reformen omedelbart.

För oss socialdemokrater är det självklart att se till att samhällets resurser går till välfärden för flertalet, och inte till dem som redan har det väl förspänt!