Romsk inkludering är ett politiskt misslyckande

Romska barn döljer sin identitet i skolan av rädsla för trakasserier. Vuxna romer nekas jobb och bostäder på grund av sitt efternamn. Familjer vågar inte ens uppge sin bakgrund vid läkarbesök av rädsla för dålig behandling. Det som kallas "romsk inkludering" har i praktiken blivit ett politiskt alibi för fortsatt passivitet.

Trots att Sverige har förbundit sig att arbeta för romsk inkludering – både genom nationella strategier och EU-kommissionens krav – är resultatet svagt.

Länsstyrelsen i Stockholm konstaterar att endast ett fåtal av Sveriges 290 kommuner aktivt arbetar med romsk inkludering. De övriga bryr sig inte – och det får inga konsekvenser. Lagstiftningen säger att kommuner har ett ansvar, men utan krav på uppföljning eller sanktioner kan de fortsätta ignorera romers rättigheter utan risk.

Ett tydligt exempel på detta är att Sveriges tre största städer – Stockholm, Göteborg och Malmö – fortfarande inte ingår i förvaltningsområdet för romska språk och kultur, trots att detta skulle vara avgörande för att skydda och stärka den romska minoriteten.

Vi talar ofta om Förintelsen och dess grymheter, men vi ser en tydlig skillnad i hur olika folkgrupper behandlas i historiebeskrivningen. “Holocaust” används för att beskriva judeutrotningen, medan romerna reduceras till att ha varit offer för ett “folkmord” – trots att romer skickades till samma gaskamrar, utsattes för samma medicinska experiment och avrättades i samma massmord.

Men Sveriges skuld gentemot romer handlar inte bara om nazitidens grymheter. Vi har vår egen historia av förtryck:

• Sverige bedrev rasbiologisk forskning där romer beskrevs som "defekta".

• Romska kvinnor steriliserades med statens godkännande.

• Romska barn togs från sina familjer och förbjöds tala sitt språk.

• Fram till för drygt 100 år sedan fanns ingen rätt till skolutbildning för romska barn i Sverige.

Trots detta förblir antiziganismen normaliserad. Romska barn vågar inte berätta om sin bakgrund av rädsla för diskriminering. Deras identitet blir en börda snarare än en tillgång. Vad säger det om Sverige?

Ett konkret exempel på antiziganismen:

Aila, en romsk kvinna, nekades att stiga ombord på en buss i en svensk stad. Trots att hon hade giltigt färdbevis vägrade busschauffören att släppa på henne, enbart på grund av hennes romska bakgrund. Sveriges radio rapporterade om detta den 15 mars 2025.

Denna händelse påminner oss om den amerikanska medborgarrättsaktivisten Rosa Parks, som 1955 vägrade ge upp sin sittplats på en buss i Montgomery, Alabama, till en vit passagerare. Precis som Rosa Parks vägrade acceptera den rådande rasåtskillnaden, vägrade Aila att acceptera diskrimineringen som hon utsattes för.

Historien om Aila påminner oss om att vi alla måste stå upp mot antiziganismen och rasism, oavsett var i världen de tar sig uttryck. Genom att uppmärksamma sådana orättvisor kan vi föra den viktiga kampen mot diskriminering framåt, precis som Rosa Parks och andra aktivister gjorde.

Vi accepterar inte fler undanflykter, fler utredningar utan resultat eller fler strategier utan verklig kraft.

Sverige har ett val att göra: antingen fortsätter vi att svika den romska minoriteten, eller så gör vi det som behövs för verklig inkludering. Det räcker inte med tomma ord – vi kräver handling:

• Minoritetslagstiftningen måste skärpas. Kommuner som inte arbetar aktivt för romsk inkludering ska mötas av sanktioner.

• En nationell uppföljningsmekanism måste införas. Strategin får inte bara finnas på papper – den måste bli verklighet i varje kommun, varje skola och varje arbetsplats.

• Sverige måste ta avstånd från antiziganism med samma kraft som antisemitism. Att förneka dess allvar ger legitimitet åt fortsatt diskriminering.

• Stockholm, Göteborg och Malmö ska ingå i förvaltningsområdet för romska minoriteten. Att de tre största städerna i Sverige inte gör det är oacceptabelt.

Sverige har en lång historia av förtryck mot romer. Men vi vägrar låta det fortsätta. Vi accepterar inte fler undanflykter, fler utredningar utan resultat eller fler strategier utan verklig kraft.

Regeringen och kulturministern Parisa Liljestrand har ett val att göra. Antingen tar de sitt ansvar och agerar kraftfullt mot den antiziganism som genomsyrar det svenska samhället, eller så viker de sig för Sverigedemokraternas inflytande och fortsätter ignorera romers rättigheter.

Vi ser vad som händer. Vi ser passiviteten. Vi kräver svar. Vi kräver handling. Nu.

Regeringskansliets romska referensgrupp
Soraya Post, sakkunnig
Stevo Kuzhicov, sakkunnig
Nina Lundberg, sakkunnig
Marek Lakatos, sakkunnig
Angelina Dimiter Taikon, sakkunnig
Eva Balok, sakkunnig
Rafale Szoppe, sakkunnig
Maria Bogeblad, sakkunnig