Debatt: Riv alla hinder för öppen kollektivtrafik

För att förstå vårt samhälle kan en snabb analys av den rådande trafiksituationen ge en ganska bra insikter. Alla samhällen är uppbyggda kring strukturer och maktordningar som samverkar med och förstärker varandra. Det betyder att de som tjänar på kapitalismen i stor utsträckning är samma personer som gynnas av patriarkatet, funktionsnormen och vår nuvarande trafikmaktordning.

I trafikmaktordningen prioriteras bilism framför kollektivtrafik, cyklar och fotgängare. Bilarna tilldelas mer ekonomiska resurser och tar mer yta i anspråk än alla andra trafikslag. Den genomsnittliga bilisten i Sverige i dag är en vit man med bra inkomst som åker ensam i sin bil och varje ny motorvägssatsning är en investering i hans frihet och rörlighet. Priset betalas inte bara med skattepengar och ökade koldioxidutsläpp utan också med försämrad folkhälsa, ökade sociala klyftor och söndersplittrade lokalsamhällen.

Bilindustrin är en tung maktfaktor med nära koppling till staten, inom kollektivtrafiken finns inte den typen av makt. Det borde egentligen inte heller behövas, kollektivtrafiken är ju en samhällsresurs, en del av välfärden som det ligger i allas intresse att ta hand om. På samma sätt som skola, vård och omsorg. Men kollektivtrafiken betraktas allt mindre som en välfärdsinrättning och Stockholms lokaltrafik (SL) tilltalar istället sina resenärer som “kunder”. En av orsakerna till denna olyckliga utveckling är det höga avgiftstrycket på kollektivtrafiken, som bygger hinder och stänger, medan skattefinansiering öppnar kollektivtrafiken. Reklamen bidrar också till att varufiera kollektivtrafiken, den fyller ingen praktisk funktion utan förstärker bara kommersialiseringen och påminner om att endast konsumenter äga tillträde. Det är ett politiskt val att ha det så, de futtiga intäkter SL får från annonsörerna räcker inte för att legitimera tågvagnar intapetserade i annonser och hela väggar av rörlig reklam.

I Stockholms kollektivtrafik finns också väldigt konkret fysiska hinder i form av spärrsystemet som tillsammans med beväpnad vaktpersonal och ett rigoröst kontroll- och övervakningssystem har normaliserat hårdare tag och fysiskt våld på ett sätt som vore otänkbart på de flesta andra platser. Vi har tvingats vänja oss vid spärrvåldet och blir inte längre förvånade över utspel i stil med det SL:s ordförande Kristoffer Tamsons (M) gjorde härom veckan när han öppnade för att använda kollektivtrafiken som testverkstad för tiggeriförbud.

Det vore så lätt att besluta sig för att vända trafikmaktordningen upp och ner och bryta automobilitetsparadigmet, skrota Förbifart Stockholm och istället lägga miljarderna på utbyggd, avgiftsfri kollektivtrafik. Det går att säga nej till avgifter och ta pengarna från skatten istället och det går att redan från början planera städer på ett sätt som inte bygger in oss i ett behov av onödigt pendlande, där tillgänglighet istället hamnar i fokus. Det finns inget bestämt som säger att vi måste fortsätta måste fortsätta åt samma håll som tidigare. Tvärtom pekar i princip allting på att vi behöver byta spår, men för att komma dit krävs en ideologisk insikt som politikerna i Stockholms läns landsting verkar röra sig allt längre ifrån.

Allt detta sker samtidigt som vi vet att vi måste bromsa klimatförändringarna som redan i dag skördar liv och tvingar människor till flykt. Klimatmålen är tydliga, för att uppnå dem vet vi att det krävs en radikal omställning med seriösa satsningar på kollektivtrafik och minskad bilism. Alla förutsättningar för att agera och vända upp och ned på den rådande trafikmaktordningen finns, det enda som saknas är politisk handling som prioriterar kollektivtrafik istället för bilismen.

När förortsbor, fältbiologer och fackföreningsaktivister organiserar sig tillsammans som vi såg nu senast i protesterna mot Förbifart Stockholm finns stora möjligheter att åstadkomma det som politikerna inte kommer göra. I egenskap av kollektivtrafikanter kan vi starta pendlarfack, förena oss som bussåkare eller avgiftsstrejka.