Debatt: Rimligt med dyrare fossilt, inte dyrare förnybart

Regeringen föreslår att energiskatten höjs med 44 öre per liter på bensin och 48 öre per liter på diesel, med motsvarande höjd skatt på etanol och bio­diesel. Höjningen på det fossila är rimlig, men inte på det förnybara, skriver ­Mattias Goldmann.

1 januari 2016 höjs skatten på bensin och diesel med 44 respektive 48 öre per liter, enligt finansdepartementets promemoria som snart ska ut på remiss. Vid pumpen, efter att momsen lagts på, betyder det drygt 60 öres prishöjning. Det är långt mindre än de två-tre kronor som bensin och diesel sjunkit i pris sedan i höstas – även efter skattehöjningen har alla alltså mer kvar i plånboken än de rimligen räknat med för ett par månader sedan.

Ändå leder regeringens förslag på högre bensin- och dieselskatt direkt till stridsrop från bilförsäljningens branschorgan BilSweden, som kallar höjningen för ”orättvis och ovetenskaplig”. Deras argumentation går ut på att bilarna förbrukar mindre nu än förr, alltså är skattehöjningen inte påkallad. Men just denna lägre förbrukning innebär ju att kostnaden per mil blivit allt lägre, och eftersom det numera finns bra begagnade miljöbilar är ingen längre hänvisad till bränsleslukande bilar. Därtill har de ansvariga myndigheterna slagit fast att nya bilar måste släppa ut långt mindre än idag om vi ska klara våra klimatmål – en varning som också många i bilbranschen lyckligtvis tar på stort allvar.

Den föreslagna höjningen räcker knappast för att nå en långsiktigt hållbar utveckling, särskilt som regeringen tyvärr också avser höja skatten på de förnybara drivmedlen – dessutom en månad tidigare än på de fossila. Etanol för låginblandning beläggs från december med 26 procent energiskatt och etanol för E85 med 28 procent energiskatt, jämfört med bensin. Biodiesel FAME från till exempel raps får 64 procent och HVO från exempelvis skogsavfall får 20 procent av fossildieselns energiskatt.

Skattehöjningen på förnybart beror på att EU-kommission anger att biodrivmedel inte får ”överkompenseras”, vilket betyder att de aldrig får vara billigare än de fossila bränslen de ersätter. Eftersom man behöver säkerhetsmarginal i prissättningen innebär det i praktiken att det alltid ska vara lönsamt att tanka fossilt – raka motsatsen till ”förorenaren betalar-principen” som EU annars sedan länge står bakom.

Klimat- och miljöminister Åsa Romson kallar kommissionens krav för ”hål i huvudet” och finansminister Magdalena Andersson tycker den är ”dum”. Men hårda ord räddar inte vår självständiga och ledande klimatpolitik, inte heller målet att nå en fossilbränsleoberoende fordonsflotta som ju sju av riksdagspartierna vill. Regeringen bör bestämma sig för att rätten att stimulera omställningen till förnybart, och rätten att beskatta utifrån klimatnytta istället för produktionskostnader, är en självklar del av svensk politik som inte ska dikteras av EU.

Så länge överkompensationsreglerna gäller kan man inte skattevägen stärka de förnybara drivmedlens konkurrenskraft. Däremot gynnas förstås omställningen till energieffektivare fordon, eldrift, kollektivtrafik och distansarbete av en högre skatt på drivmedel – även om regeringens förslag behöver kompletteras med konkreta satsningar på beteendesidan. Men de förnybara drivmedlen är en helt nödvändig pusselbit i att nå fossilbränsleoberoendet. Därför måste den omställningen påskyndas, och EU:s klåfingriga försök att sätta käppar i hjulet avvisas.