Debatt: Rikta udden mot industrin

Klimatkrisen är akut. Utsläppen måste halveras inom de närmaste tio åren och upphöra inom de närmaste trettio åren för att inte situationen ska glida oss helt ur händer. Ja, kanske är också detta scenario överoptimistiskt. Självförstärkande processer är igång, med läckande metangas från den arktiska tundran, vilka kan accelerera förloppen bortom beräkningarna som FN:s klimatpanel publicerat. Vi lever på övertid. Ändå fortsätter utsläppen. Det är lätt att gripas av förtvivlan. Det är lätt att gå bort sig i svåra detaljer, komplicerade frågor om vad som bör göras. Samtidigt äger saken en enkel och omedelbar sida, som det nu gäller att koncentrera allt arbete på. Det gäller att angripa problemet vid roten. Kolet, oljan och gasen måste stanna i marken. Först när det finns en global uppslutning om det kravet är det dags att lägga pannan i djupa veck för att lösa alla följdfrågor om vilka vi säkert kommer att vara djupt oense. Frågor som har att göra med konsekvenserna av den upphettning vi redan åstadkommit men också av att bruket av kol, olja och gas omedelbart har upphört. Men det är då det. Först den allt överskuggande uppgiften. Det är på den vi alla måste rikta våra samfällda ansträngningar. Kolet, oljan och gasen måste bli kvar i marken.

Ser vi saken så bör det vara lätt att enas i klimatkampen. Alla har ett gemensamt mål att sträva mot och motivet som förenar är ren självbevarelsedrift. Allt fler kommer att ansluta sig allteftersom konsekvenserna av upphettningen framträder allt tydligare.

Visst finns det svåra frågor som aktualiseras av upphettningen. Där finns djupa filosofiska frågor om huruvida det spelar någon roll om mänskligheten överlever. Där finns svåra beslutsteoretiska problem som handlar om huruvida världens nationer kan enas om ett stopp för utvinning av kol, olja och gas. Kanske behövs till sist tvingande globala beslut? Kan de tas i demokratisk ordning? Eller behövs en global upplyst despoti för att i sista stund rädda mänskligheten? Hur handskas vi bäst med de gigantiska nya behov av energi från förnybara källor som erfordras då vi slutar utvinna kolet, oljan och gasen? Hur ställer vi om ekonomin? Vilken grad av planhushållning kommer att behövas? Hur påverkas ägandeformerna? Blir det nödvändigt med storskalig socialisering av företag som inte längre kan drivas med vinst? Hur fördelas bördorna som ofrånkomligen måste bäras? Motsättningarna kommer att bli tydliga, vänster mot höger, syd mot nord.

Det är ingen ände på alla de problem som kan och kommer att splittra oss. Det kan vara en god idé att redan nu tänka över dem. Men det är en dålig idé att låta framtida kontroverser stå i vägen för det omedelbara och enkla: Keep it in the ground (som vi skanderar med Fridays for Future)! Det finns en framtid av svåra avvägningar, konflikter och strider. Men det är då det. Nu är nu och nu är uppgiften enkel och omedelbar. Här finns i själva verket en risk för subtil klimatförnekelse. Den tar sig följande uttryck: det viktiga nu är den gröna omställningen, eller klimatskatterna, eller satsning på kärnkraften, trädplantering i stor skala, allt för att rädda klimatet. Men ordningsföljden är den motsatta. Först stopp för utvinningen av kolet oljan och gasen, därpå den svåra diskussionen om bästa sättet att rädda vad som räddas kan av det slags samhälle vi ser som idealiskt.

Med det perspektivet kan en enkel lärdom göras beträffande organiseringen. Ni som tycker er ha sett ljuset och är beredda att ta ledningen i kampen. Ni har ett kunskapsmässigt och känslomässigt övertag, men det får inte brukas så att det motverkar det enkla syftet att få alla med. Era militanta aktioner ska rikta sig mot de industrier som tar upp kolet, oljan och gasen. Inte mot oss som tanklöst brukar resurserna då de väl är i omlopp i samhället. Dra med oss i kampen för det enkla. Förolämpa oss inte, peka på vad som måste göras i stället. Inbjud oss till breda fredliga mobiliseringar likt de som nyligen genomförts på initiativ av Fridays For Future (skol- och storstrejkerna).

Extinction Rebellion är just nu ökända för en aktion de gjorde den 17 oktober 2019 mot kollektivtrafik i östra London med udden riktad mot en underklass, som inget annat önskade än att ta tunnelbanan till jobbet. Det var exempellöst dumt gjort och det skapade maximalt dålig publicitet. En video, som visar hur vanliga pendlare drog ned demonstranterna från pendeltågstaket, blev viral. Problemet var emellertid inte bara den exakta utformningen av just denna aktion. Det är över huvud taget dumt att störa trafik, att gå i vägen för oss som kör bil, flyger, eller bara i all enkelhet vill ta oss fram i stadsmiljön. Sådana aktioner motverkar sitt syfte, skapar bland oss som attackeras en försvarsberedskap, en önskan att rationalisera vårt egna beteende och att förminska klimatfrågan. Detta skärpet motsättningen mellan er aktivister som på eget bevåg tagit ledningen och oss andra, i ert tycke förblindade, förbenade och förhärdade.

Vi som tanklöst lever med i det kolbaserade samhället är inte fiender. Det finns inga andra fiender i den här saken än de som prospekterar (de i synnerhet), utvinner, raffinerar och distribuerar kolet, oljan och gasen.

Men kan man inte åtminstone attackera gruvnäringen och stålindustrin? Nej, också det är en dålig strategi. Deras företrädare skryter med att de kan göra stål utan kol. Så stryp tillgången på kolet och låt dem visa vad de kan. Inte då utan nu, inte på Rhohos utan här. Här är Rhodos: Hoppa här och nu!