Debatt: Republikanerna har underminerat demokratin – det märktes i veckan

I tisdags var det val i USA igen. Det första mellanårsvalet under Trump. Det innebar få riktiga överraskningar för den som studerat opinions­undersökningarna. Demokraterna tog tillbaka kontrollen över representanthuset och bröt således en åtta år lång svit av republikansk kontroll. Senaten var däremot utom räckhåll. Där stärkte republikanerna sin majoritet. Rekordmånga kvinnor kandiderade, och vann, och demokraterna erövrade en rad guvernörsval på delstatsnivå.

Det är betydelsefulla resultat. Demokratisk kontroll i representanthuset innebär att demokraterna kan sätta käppar i hjulet för den republikanska politiska agendan och dessutom kan de nu utnyttja de omfattande befogenheter det lägre huset har att granska president­ämbetet. En egen politik kan de inte bedriva i egentlig mening – Trump har vetorätt och dessutom måste lagförslag godkännas också av den republikanskt kontrollerade senaten – men genom att tvinga republikanerna till att aktivt ta ställning till olika förslag kan de möjligen exponera desamma på olika vis.

Att republikanerna stärker sin senatsmajoritet lär också få konsekvenser. Det är senaten som godkänner presidentens nomineringar till en rad höga poster och ämbeten. Här ingår den högsta domstolen men även presidentens ministär. Den smala majoritet republikaner tidigare innehaft har i praktiken inneburit att en handfull avfällingar kunnat hindra tillsättningar och lagförslag. Detta hände exempelvis i samband ed republikanernas misslyckade försök att riva upp Obamas sjukförsäkringsreform häromåret. Men även när det gått partiets väg, som när Brett Kavanaugh nyligen tillsattes till högsta domstolen, har avsaknaden av marginaler skapat problem för republikanerna.

Ett blandat resultat då? Den “blåa tsunami” vissa hoppades på och andra fruktade uteblev och republikanerna minimerade skadorna. I eftermälet har också alla parter utropat sig som segrare. Men skenet bedrar. Åtminstone delvis. Den amerikanska demokratin, hårt ansatt av en allt mer auktoritär Donald Trump, var svårt sargad redan innan. Republikanerna har med ökande intensitet och med stor framgång arbetat i mer än ett halvt sekel för att underminera de demokratiska processerna. Detta i kombination med en problematisk grundkonstruktion innebär stora risker för demokratin framöver.

I senaten hade demokraterna otur såtillvida att det bland de stolar som stod på spel inför tisdagens val fanns åtskilliga demokratiska senatorer i delstater som röstat för Trump 2016. Men det finns också ett strukturellt problem. Senaten är viktad till fördel för glest befolkade delstater i inlandet, delstater som tenderar att vara konservativa och rösta på republikaner.

Detta system, nedärvt från republikens begynnelse, gör det i allmänhet svårt för demokraterna att få kontroll över senaten. Även presidentämbetet lider av liknande problem. Elektorskollegiet, instoppat mellan väljare och president i fruktan för en svagbegåvad och emotionell pöbel, gör det möjligt att vinna val utan majoriteter. Så vann Trump 2016 och så vann Bush 2000.

I representanthuset finns också en systematisk snedfördelning, fast här handlar det om valdistrikten. I Obamas första mellanårsval 2010 satsade republikanerna framgångsrikt på delstatskongresserna för att få kontroll över när valdistrikten skulle ritas om 2012.

Efter en på förhand utlagd strategi uteslöts demokrater ur processen där detta var möjligt och distrikten ritades för att maximera republikanska väljares inflytande. Detta kallas “gerrymandering” och har varit en del av amerikansk politik länge, men med kraftfulla analysverktyg och simulationsmodeller togs förfarandet till en ny nivå. Med svåra konsekvenser. Demokraterna behövde i tisdags vinna med minst 5,6 procent av rösterna för att etablera en majoritet på en stol i kammare med 435 platser.

Att kontrollera guvernörsposterna blir av detta skäl betydelsefullt. Snart ska distrikten ritas om igen och guvernörerna har vetorätt i den processen.

Men valdistriktsmanipulation är ingalunda det enda sättet på vilket det republikanska partiet har arbetat för att välja sina väljare. I sin bok One Person, No Vote beskriver Carol Anderson i detalj hur det gått till när demokratiskt röstande minoriteter på olika konstfulla sätt obstrueras från att rösta.

I ett proportionellt system med en väljarkår som väl reflekterade befolkningen i stort hade dagens republikaner knappast kunna vinna val dagens USA. Med den nyligen tillsatte Kavanaugh i högsta domstolen har Trump dessutom i princip garanterat en konservativ majoritet för överskådlig tid framöver. Kavanaugh innebär ett kliv högerut från Anthony Kennedy som han ersatte men redan den förra konservativa majoriteten var nog illa ur ett demokratiskt perspektiv.

Med en rad domslut under senare år har medborgarrättsrörelsens framsteg under 1960-talet urholkats och kampanjfinansieringen släppts fri.

En ljuspunkt är att demokraterna verkar nu känna faran och har utarbetat konkreta program för att stärka demokratins mekanismer. Men för att skrida till verket med dessa reformer är tisdagens framgångar alltför begränsade. Demokraterna måste vänta i minst två år och på andra sidan ringen står ett allt mer reaktionärt republikanskt parti, kraftigt påhejad av en högerpress badande i konspirationsteorier, och med en president som av allt att döma saknar förståelse för demokratiska principer och värderingar.