Debatt: Remitteringar – det mest effektiva biståndet

Migranter som sökt sig bort från utvecklingsländer och etablerat sig på annat håll i världen skickar ofta pengar tillbaka till nära och kära i sina hemländer. Dessa pengar, som kallas för remitteringar, går till skillnad från det traditionella statliga biståndet direkt till människorna som behöver dem. Remitteringar ger människor som lever i fattigdom möjligheten att lägga resurser på mat, kläder, sjukvård, utbildning, bostäder, handel och företagande. Genom att ge människor större ekonomiska möjligheter får de också makt att bidra till byggandet av en starkare ekonomi i sitt land och en framtid utan förtryck.

I Sverige har vi sedan länge erkänt vårt politiska ansvar att bidra till den globala utvecklingen och vi är stolta över vår status som en generös biståndsgivare. Med de 40 miljarder kronor som utgjorde Sveriges biståndsbudget för 2015 är vi ett av få länder som överträffar FN:s rekommendationer att rika länder bör skänka minst 0,7 procent av sin BNP till utvecklingsländer. Vårt statliga bistånd går till samarbetsprojekt med olika organisationer och myndigheter runtom i världen och spelar en viktig långsiktig roll i att lyfta människor ur omänskliga levnadsvillkor. Svenska politiker gör helt rätt i att hålla hårt i vår ambitiösa biståndspolitik. De gör dock fel när de lyfter fram biståndet som det mest kraftfulla sättet att bekämpa global fattigdom på.

Storleken på världens remitteringar ökar stadigt för varje år. Enligt Världsbanken har remitteringar till utvecklingsländer uppnått summor på 441 miljarder USD under 2015. Det motsvarar mer än tre gånger så mycket som det totala globala biståndet. Migranter som får en fristad, utbildning och jobb i våra rika länder bidrar alltså markant till att skapa bättre förutsättningar för andra människor runtom i världen – allt detta samtidigt som de täcker upp för den brist på arbetskraft och kompetens som vi kommer se på svensk arbetsmarknad framöver. Genom att försvåra livssituationen för nyanlända eller inskränka möjligheterna för flyktingar att ta sig till rikare och säkrare länder förhindrar vi alltså remittering – den kanske mest effektiva formen av bistånd. Detta är en aspekt av migrations- och etableringspolitiken som det talas om allt för sällan.

Tyvärr saknas det information om hur svenska remitteringar ser ut idag. Den senast uppdaterade statistiken är från 2002 och Världsbanken beräknar att de globala remitteringarna ökat med mer än det tredubbla sedan dess! Okunskapen kring hur migranters etablering i Sverige bidrar till den globala utvecklingen genom detta flöde av pengar gör att ämnet också saknas i den politiska debatten. Dessvärre har varken den nuvarande eller föregående regeringen visat några ambitioner att ge Statistiska Centralbyrån ett tydligt uppdrag och tillräckliga resurser att mäta svenska remitteringar till utvecklingsländer. Det har inte heller vidtagits några åtgärder för att nå FN:s mål att sänka de globala transaktionskostnaderna för remitteringar från dagens åtta procent av det ursprungliga remitteringsbeloppet till en nivå på tre procent.

Regeringen måste erkänna remitteringar som ett kraftfullt verktyg för att bekämpa fattigdom, förtryck och katastrofer samt ta initiativ till att utreda hur flödet av pengar från Sverige till utvecklingsländer ser ut idag. Den politiska debatten behöver ta hänsyn till att restriktiv migrationspolitik i kombination med ovilja och oförmåga hos politiker att förbättra nyanländas etablering är ett hårt slag mot utvecklingsländers resa ur fattigdom. Vi som tror på liberal migrationspolitik bör, utöver att stå bakom ett högt statligt bistånd, ha på vår agenda att ständigt lyfta fram remitteringar i de politiska rummen. Remittering är trots allt det ultimata beviset på att den allra starkaste kraften bakom global utveckling är migration.