Debatt: Regnbågsblod är också värdefullt

De nuvarande, föråldrade före­skrifterna har varit föremål för debatt under en längre tid. Socialstyrelsen har sett över föreskrifterna och nu finns till slut ett förslag till ändringar, till viss del i rätt riktning. Men i samma andetag är vi först med att högljutt kritisera ändringsföreskrifterna.

I Socialstyrelsens förslag sänks visserligen karenstiden för män som har sex med män (MSM) från tolv till fyra månader. Men det har fortfarande en avgörande betydelse vilket kön din partner har: Fyra månader karenstid gäller nämligen all sexuell kontakt mellan män, medan karenstiden för heterosexuella enbart gäller vid nya, eller tillfälliga, sexuella kontakter. I en stadig­varande sexuell relation gäller noll dagars karens för heterosexuella män och fyra månader för homosexuella män.

Den brännande frågan är naturligtvis: Varför är det så? Anledningen är enligt Socialstyrelsen att en individ i gruppen MSM löper större risk att exponeras för HIV jämfört med vid heterosexuell kontakt och att sex mellan män därför är ett sexuellt riskbeteende. I utkastet till de nya föreskrifterna står att läsa att män som har sex med män kan ”godkännas tidigast fyra månader efter det att riskbeteendet upphört”. Riskbeteendet som Socialstyrelsen syftar till här är alltså all sexuell kontakt mellan två män – oavsett om det sker utan någon som helst exponering för risk.

Det är naturligtvis helt centralt att blodgivning sker så patient­säkert som möjligt. Gällande MSM som potentiella blodgivare ges mest uppmärksamhet åt HIV – där antalet nyinsjuknade som smittas i Sverige har legat stabilt lågt sedan början av 2000-talet och hör till de lägsta i världen. En, sett till gruppens storlek, överrepresentation av MSM bland individer som smittats av HIV är huvudsaklig orsak till att gruppen utesluts eller har längre karenstider gällande blodgivning. 2018 smittades enligt Folkhälso­myndigheten 76 individer av HIV i Sverige, varav 51 procent smittades genom sexuell kontakt mellan män och 49 procent genom heterosexuell kontakt eller andra smittvägar.

Frågan är vad vi egentligen vet om de här individernas faktiska risk­exponering? Här är kunskapsunderlaget dessvärre mycket bristfälligt och karenstiden för MSM baseras till synes helt på epidemiologiska simuleringar av så kallade preventionsgrupper som inte tar hänsyn till risken att faktiskt smittas av HIV. Gällande risken för blodsmitta kan en sammanfattningsvis säga att bilden är långt mer komplex än Socialstyrelsen vill göra gällande. För att använda Folkhälsomyndighetens ord visar såväl statistik som erfarenhet att ”preventionsgruppernas benämning, avgränsning och relevans behöver problematiseras, eftersom människor inte kan tillskrivas en enda grupptillhörighet”.

Som väl är finns det föregångsländer i vår omvärld. I fjol sänktes karenstiden vid blodgivning för MSM till tre månader i Kanada, samtidigt som inte mindre än 15 forskningsstudier finansierades i syfte att ytterligare stärka underlaget för evidensbaserade föreskrifter. Studier som publicerats hittills tyder på oförändrad risk med sänkt karens. I Nederländerna har forskare tittat på det faktiska infektionstrycket hos kvalificerade blodgivare från gruppen MSM och jämfört mot befintliga, återkommande blodgivare. Kanske föga förvånande uppmättes ingen skillnad mellan grupperna vad gäller infektionstryck. Studier som dessa stödjer att det som är styrande i risken för blodsmitta är den faktiska exponeringen för risk, inte grupptillhörighet.

Riskexponering finns representerat i alla samhällets grupper och det rimliga vad gäller screening i samband med blodgivning är att basera den på faktisk riskexponering – inte vilken grupp du tillhör eller vilket kön din sexuella partner har. I Socialstyrelsens nya ändringsföreskrift ser vi inga ansatser till att lyfta upp aktuell, väl genomförd forskning eller förbättrat kunskapsunderlag överhuvudtaget. Istället ser vi fortsatta generaliseringar, cirkelresonemang kring bristande kunskapsunderlag och hänvisningar om att man sitter i knäet på EU – en instans där hbtq+-frågor knappast verkar vara en prioritering för många medlemsländer.

Nej, Sverige kan bättre. Nu är det hög tid att vi visar att Sverige blir ett av de länder som går i bräschen för att göra sig av med föråldrade regelverk, negativ särbehandling och dold diskriminering. Det finns bara vinnare med kunskapsbaserad blodgivning; mer tillgängligt blod till vården, högre patientsäkerhet med evidensbaserad praxis och mindre stigmatisering gentemot hbtq+-personer.

Blodgivning ska ske så säkert som möjligt – därför ska potentiella blodgivare screenas på faktisk riskexponering, inte könet på din partner.