Debatt: Regeringens bilfanatiker borde snegla på Tyskland

När jag växte upp hände något magiskt varje gång det blev sommarlov: jag och mina vänner kunde köpa varsitt Fritidskort. Det var en Västtrafikbiljett som lät oss resa fritt, dygnet runt, i hela Västra Götaland under tre månader. För ungefär 450 kronor.

Plötsligt kunde jag hälsa på släktingar, åka till kusten, fika i grannstaden; komma hemifrån, även om mina föräldrar jobbade. Västra Götaland – också känt som världen, när man är 14 år – bredde ut sig, redo att utforskas. Och som jag utforskade. Fritidskortet var ett frihetskort.

Idag betalar jag mer än det dubbla för ett månadskort i Stockholms kollektivtrafik. Jag har förlikat mig med insikten att barndomens fritidskort var en underbar möjlighet då, men en omöjlighet – något för bra för att vara sant – idag.

Men så kom Tyskland och sa ”halt mal mein Bier!” (håll min öl). Om planerna går i lås lanseras ”Tysklandsbiljetten” den 1 maj. 550 kronor i månaden för resor med tunnelbana, buss, spårvagn och regionaltåg. I hela landet. Fritids­kortet, is that you?

Den svenska regeringen verkar ha andra prioriteringar: bil före kollektivtrafik, bekvämlighet före klimatet. De infrastrukturpolitiska beslut man fattat har handlat om en enda sak: att göra det billigare och enklare att köra bil. Trots att det är kollektivtrafikresenärer som fått ta den största ekonomiska smällen de senaste åren, inte bilägarna.

Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) hade knappt hunnit flytta in på sitt kontor när det nya reseavdraget skrotades. Avdraget skulle bli färdmedelsneutralt och gynna landsbygdsbor och kollektivtrafikresenärer. Det var en efterlängtad ersättare för dagens fusktyngda system, som främst nyttjas av höginkomsttagande bilister i storstäder.

Agerandet är bara ett av många uttryck för Tidöpartiernas bilfanatism och likgiltighet inför klimatkrisen. Vi kan addera sänkt bensinskatt och förslag om reducerad reduktionsplikt. Påbörjade järnvägsprojekt har pausats och medel för järnvägsunderhåll har flyttats till vägunderhåll. Man har även beslutat sig för att rädda Bromma flygplats, trots att ägaren Swedavia dömt ut den som olönsam.

Samtidigt går kollektivtrafiken på knäna. Resandet har minskat, kostnaderna har ökat. Som följd har biljettpriserna skjutit i höjden. Mellan 2000 och 2021 har kostnaderna för enkelbiljetter och månadskort ökat med 139 procent, enligt SCB. Ökningen är dubbelt så stor som prisutvecklingen för bensinpriset under samma period.

Med högre biljettpriser riskerar vi färre resenärer. Det är en förlust inte bara för kollektivtrafikaktörerna, utan också för samhället – och klimatet.

Kan inte regeringen tänka sig att stötta kollektivtrafiken ekonomiskt, för resenärernas och klimatets skull? Inte en chans, säger infrastrukturministern.

Medan Fritidskorten gav ung­domar en chans att utforska sin omgivning skulle ett nutida Sverigekort kunna spela en ännu större roll. Det hade kunnat fasa ut onödiga bilresor – var fjärde bilresa är en–tre kilometer lång – och frigöra yta som nu är reserverad för bilar. Det hade kunnat skapa en ny norm för resande: buss och tåg före bil och flyg. Det hade kunnat göra utsläppen mindre och människors liv enklare.

Infrastrukturministern säger att man måste prioritera. Det är sant, politik handlar om prioriteringar. Det gör klimatkrisen också. Vill vi göra vad vi kan för att minska utsläppen? Vill vi göra det enkelt för folk att resa hållbart?

Frågorna har ju faktiskt redan fått svar. Så länge den här regeringen får bestämma har kollektiv­trafiken inte en chans.