Opinion
Debatt: Regeringens beslut är ett svek mot världens fattiga
Dagens ETC
Att MP i regering med S beslutat att behålla alliansens förslag om att ta ut 8,4 miljarder från biståndet till flyktingmottagandet är svek mot världens fattiga.Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Att MP i regering med S beslutat att behålla alliansens förslag om att ta ut 8,4 miljarder från biståndet till flyktingmottagandet är ett svek mot världens fattiga, skriver Eskil Engström, språkrör för Grön ungdom i Stockholmsregionen.
Regeringens höstbudget är den starkaste klimatbudgeten någonsin, med bland annat fyra miljarder till den gröna fonden som ska finansiera de fattiga ländernas klimatomställning. Ska vi kunna utrota världsfattigdomen och fortsätta på den utveckling sedan 1990 då den extrema världsfattigdomen halverats, då måste vi lösa klimatfrågan. Men vi har också ett kortsiktigt ansvar. 1,2 miljarder människor lever fortfarande i extrem fattigdom. Räknas även de som ligger nära extrem fattigdom, det vill säga människor som ständigt riskerar att hamna under gränsen, ökar siffran till 2,2 miljarder. Att biståndet behövs är därmed uppenbart. Däremot bör detta inte ske på bekostnad av flyktingmottagandets resurser. Idag finns cirka 50 miljoner människor på flykt, enligt FN. Så hög har siffran inte varit sedan andra världskrigets slut. Människor som lever i extrem fattigdom och som flyr krig och konflikter tillhör den grupp som har det sämst ställt och är de som minst fått ta del av världens framgångar och rikedomar.
Svensk politik har gjort flyktingmottagande och bistånd till frågor om prioriteringar, något som aldrig ska behöva göras. Att det idag inte finns ett enda parti som protesterar emot det är problematiskt. Samtliga partier i riksdagen går idag med på att växla ut biståndspengarna till flyktigmottagandet. Alliansen planerade i 2015 års budget att ta 8,1 miljarder från bistånd till flyktingmottagande. Regeringens budget, med stöd av Vänsterpartiet, tar nu 8,4 miljarder eller 21 procent av biståndsbudgeten. Det gör Migrationsverket till den enskilt största biståndstagaren, större än Afrika söder om Sahara.
Inom OECD, de rika nationernas samarbetsorganisation, tillåter visserligen reglerna att ett land avsätter pengar från biståndet för att betala etableringen av flyktingar. På denna grund har Sveriges regering legitimerat sitt beslut, men i praktiken kan varje biståndsgivare utforma sin egen politik. Det enda man egentligen kan falla tillbaka på är den egna solidariteten. Sverige utmärker sig också bland biståndsgivarna – inget annat land skriver av lika mycket biståndspengar till flyktingmottagande.
Biståndet och flyktingmottagandet är en fråga om solidaritet men måste även ses ur ett vidare perspektiv, där Sverige långsiktigt kan dra ekonomisk nytta av större migration till landet. Sverige har en åldrande befolkning och kommer att behöva ett tillskott av fler människor. Bistånd kan inte heller endast ses som en handling av solidaritet och god vilja, när vi vet att för varje biståndskrona så förlorar utvecklingsländerna fler kronor tillbaka till västvärlden genom skatteflykt och kapitalflykt. Dessa pengar cirkulerar sedan i de västerländska ekonomierna och kommer genom beskattning tillbaka till västerländska regeringar. Biståndet kan sägas parera skatteflykten och kapitalflykten, men inte kompensera den. Därför biter inte heller argumentet att Sverige är den största biståndsgivaren per capita. Vi har en moralisk skyldighet, men också en skyldighet att ge tillbaka mer än vi tar.
Företrädare för Diakonia, Rädda Barnen, LO-TCO biståndsnämnd och PMU (Pingstmissionens utvecklingssamarbete) har i en gemensam artikel i SvD den 14 oktober gått ut och kritiserat att Sverige avsätter stora summor från biståndet. Regeringen borde lyssna till dessa företrädare och Miljöpartiet borde hålla fast vid sin gamla linje, där vi kritiserade alliansen för att ta för mycket pengar ur biståndsbudgeten. Sverige har haft en period av ovanligt högt flyktingmottagande till följd av det ökande antalet konflikter i världen. Att i en budget använda biståndspengar för att möta dessa resursbehov kan vara en nödlösning, men får absolut inte bli praxis.
För i slutändan, om Sverige inte kan öppna sina gränser för de som flyr eller sin plånbok för de som svälter, innebär det att människor kommer att mista sina liv. Men vi har råd med en solidaritet som sträcker sig längre än så!