Debatt: Regeringen förvärrar konflikt mellan vind- och kärnkraft

Regeringens nya energipolitik innehåller bland annat satsningar på kärnkraft och att stödet till havsbaserad vindkraft tas bort. Det förra motiveras av att mer el behövs för att klara omställningen till en fossil­fri framtid, för att möta industrin och hushållens krav på mer billig energi. Det senare av ett principiellt motstånd till att politiskt stödja specifika tekniker. Bägge dessa skäl kan kritiseras, men det också viktigt att granska den ideologiska grund­en för omsvängningen som nu sker i energi- och klimatdebatten. 

Flera har ifrågasatt om mer kärnkraft är lösningen på morgondagens energibehov, dels för att den är dyr och föga ekonomiskt lönsam och dels för att det tar lång tid att utveckla nya reaktorer. Argumentet kring teknikneutralitet har också synats som ett luftslott, vilket blir tydligt då det formuleras tillsammans med subventioner till kärnkraftsindustrin. Energipolitiken kan och bör inte vara teknikneutral. Politiken bestämmer spelreglerna för energimarknaden och har ett ansvar för att energi produceras på miljömässigt och socialt hållbara sätt. 

Energipolitiken är central för samhällets organisering och sätter möjlighetsramarna för omställningen till en fossilfri framtid. Flera har därför också noterat att satsningarna på kärnkraft innebär ett stort risktagande utifrån ett klimatpolitiskt perspektiv. Tillsammans med det indragna stödet till vindkraft, samt de stora nedskärningarna i miljö- och klimatbudget­en blir det stört omöjligt att nå de klimatpolitiska delmålen för 2030 och mycket osäkert om det över­gripande målet för 2045 kan nås. 

Detta skapar förstås osäkerhet i näringslivet. Nu ändras förutsättningarna från 2016 års energi­överenskommelse utifrån vilket bland annat ansökningar om havsbaserad vindkraft för upp emot 400 miljarder kronor utformats. En viktig princip för en rättvis omställning är långsiktiga och stabila spelregler. 

Mindre uppmärksammat är att den nya energipolitiken riskerar att nära en växande konflikt mellan kärnkraft och vindkraft, som kan leda till att vindkraftens roll i omställningen ifrågasätts än mer. Det folkliga stödet för vindkraft har senaste åren vikt neråt (SOM 2021). Vindkraftsopinionen har dessutom blivit alltmer politiserad. Den är numera en tydlig höger-vänster-fråga politiskt där personer politiskt till höger är positiva till kärnkraft och negativa till vindkraft, samt vice versa för personer till vänster politiskt. 

Utifrån att det finns en bred politisk uppslutning kring de klimat­politiska målen och behovet av att snabbt ersätta fossila bränslen med fossilfria alternativ så är det olyckligt att politiken bidrar till att ytterligare förvärra denna konflikt. Det tycks även finnas en generell skepticism mot vindkraft i den nya regeringen och inte minst hos energiministern själv.

Man kan fråga sig hur kärnkraften kom att bli svaret på all energi- och klimatpolitik. Politiker och i synnerhet regeringen sätter förstås dagordningen för politiska debatter. Det kallas problemformuleringsprivilegiet och är ofta vad politiska strider handlar om. En sådan agendasättande makt måste dock granskas och ifrågasättas som en del av ett demokratiskt ansvarsutkrävande.

Energipolitiken måste därför kritiseras i det sammanhang i vilket den presenteras, vilket bland annat består av attityder som delas av många av samarbetspartiernas företrädare, så som en generell skepsis till vindkraft, en stark tilltro till oreglerade marknadskrafter och en inställning till klimatomställningen som en stor uppoffring för andra. Detta påverkar hur politiken tolkas. 

Satsningarna på kärnkraft presenteras som en lösning på behovet av stabil och billig energiförsörjning, men är de facto också ett steg tillbaka från en politisk styrning av omställningen till en fossilfri framtid. Klimatomställningen anses inte nog viktig för att rättfärdiga samhällspolitiska kostnader och eftersom politiken bör hålla sig borta ifrån marknaden så blir kärnkraftens löfte om framtida fossilfri energi gott nog.