Regeringen får inte överge lokalanställda i Afghanistan

Några dagar innan Eurovision-finalen skulle avgöras i våras brändes en Koran på Gustav Adolfs torg i Malmö. När jag talar med Hamid, som jobbar för Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Mazar-e Sharif, berättar han att han hörde talas om händelsen från vänner. De beskrev eldandet som en del av öppningsceremonin vid en musiktävling och undrade om han fortfarande jobbade för de där människorna, alltså svenskarna.

Hamid, som egentligen heter något annat, understryker hur orolig han blev av reaktionerna och de frågor som koranbränningen väckte.

– Det skulle lätt kunna vända och bli farligt för mig och andra som jobbar för Svenska Afghanistankommittén, eftersom många har uppfattningen att kommittén representerar den svenska regeringen – som har överseende med att Koranen bränns, säger Hamid.

SAK, vars budget till ungefär hälften kommer från Sida, har fördömt koranbränningar och understrukit sin position som fristående och utan band till den svenska regeringen. Detta har dock inte gjort intryck på talibanstyret som redan för ett år sedan meddelade att aktivitet i landet med koppling till Sverige inte längre tillåts. För SAK:s kvarvarande 1400 lokalanställda får det kännbara följder. Verksamheten är sedan tidigare pausad och den sista juli står de lokalanställda utan jobb. Organisationen, som bland annat bedriver undervisning och erbjuder hälso- och sjukvård, har under sommaren försökt föra över sina projekt till icke-svenska huvudmän.

Händelsen belyser de extrema faror vi riskerar att möta på grund av vår koppling till Sverige

I mitten av juni skickade Hamid ett mejl till UD i Stockholm, Sveriges Kabulambassad och ledningen för SAK där han presenterade sig som representant för en grupp lokalanställda.

– Att organisationen associeras med Sverige innebär att vi utsätts för risker från ett flertal grupper, bland annat talibanerna, ISKP (IS afghanska gren, förf. anm), enskilda individer och islamistiska extremister, skrev Hamid.

I brevet påminde han om den tragiska historien om Farkhunda Malikzada, en ung kvinna som lynchades av en mobb i Kabul 2015 efter att ha anklagats för att ha bränt en Koran.

– Händelsen belyser de extrema faror vi riskerar att möta på grund av vår koppling till Sverige och Svenska Afghanistankommittén. Vår skräck är att, likt Farkhunda, inte kunna försvara oss mot beskyllningar och attacker.

Hamid har även skrivit till ett 20-tal riksdagsledamöter, bland andra S-ledaren Magdalena Andersson, Liberalernas Gulan Avci och Moderaternas Kristina Axén Olin.

Han ber om att han och hans kollegor ska få hjälp att lämna Afghanistan, vilket i internationell jämförelse inte är en långsökt tanke. Bland de 140 000 afghaner som USA har evakuerat sedan talibanernas maktövertagande i augusti 2021 finns inte bara personer som har jobbat för amerikanska väpnade trupper. Där finns också biståndsarbetare som ”stod modigt sida vid sida med våra hjälparbetare”, som en talesperson för USA:s utrikesdepartement uttrycker saken i ett mejl.

Vad motiverar denna jämförelsevis loja svenska hållning?

Tyskland, som också har finansierat bistånd i Afghanistan genom sin motsvarighet till Sida, har sedan 2021 gett lokalanställda i dessa projekt möjlighet att starta en ny tillvaro på tysk mark. Hittills rör det sig om 12 400 personer, en siffra som inkluderar de anställdas familjer. Om ett par veckor har det gått tre år sedan talibanerna tog makten och varken USA eller Tyskland har upphört med att försöka få ut folk ur landet. Sverige däremot upphörde med dessa insatser 2021 och totalt har inte fler än lite drygt 1500 afghanska medborgare fått hjälp att komma hit.

Lite talar alltså för att Hamid och andra som jobbar för SAK kommer att få gehör. I frånvaro av ett mer värdigt agerande vore det åtminstone rimligt med ett svar. Vad motiverar denna jämförelsevis loja svenska hållning?