Debatt: Regeringen, återställ våtmarkerna!

20 klimataktivister har den senaste tiden gripits och några häktats. Inte för att de satt sig ned på en motorväg, utan för att de självmant, med muskelkraft och spadar, försökt återställa de det finska företaget Neovas torvtäkter på torrlagda våtmarker. Inte i Finland utan i Sverige.

Klimataktivisternas metod med fredlig civil olydnad är omdiskuterad. Våtmarkernas mycket positiva egenskaper för biologisk mångfald, skydd mot torka och som sänka för växthusgaser är det dock inte. Det är vetenskapligt belagt i en mängd studier. Dessutom – vilket aktivisterna visar – är det oerhört enkelt och billigt att återställa. Det är en av de lägst hängande frukterna på vår väg mot en hållbar framtid för kommande generationer.

Regeringen, som har fått utstå mycket kritik för en kontraproduktiv klimatpolitik, har en gyllene möjlighet att göra mycket gott. Återställningsstödet på cirka 200 miljoner permanentas från och med 2024. Det är bra, men räcker inte långt. I Mälardalen och Skåne har tillexempel nästan 90 procent av de ursprungliga våtmarkerna torrlagts.

Behovet av en rejäl tempohöjning i återställningstakten kräver att regeringen använder fler verktyg än de som ges inom budget. En hög tröskel vid återställandet av våtmark är otydlig lagstiftning och osäkert myndighetsagerande.

Ett tydligt exempel är processen kring Norrlanda myr på östra Gotland. Att återväta denna mark är extra viktigt för bevarandet av en hög grundvattennivå, något som under många år varit en stor utmaning på hela ön. En majoritet av markägarna vill återställa det torrlagda området, medan några få motsätter sig. Här krävs ett förtydligande av lagen som prioriterar det allmänna intresset före få ägares privata önskemål. Länsstyrelsen har i sin hantering av Norrlanda myr dessutom varit både senfärdig och otydlig.

Regeringens ansvariga minister, Romina Pourmokhtari (L), måste underlätta handhavandet och prioritera det allmänna intresset av återvätning.

I en tid som ledande forskare beskriver som avgörande för mänskligheten, måste Sverige till sitt yttersta bidra för en hållbar framtid. Vi behöver ett prestigelöst lyssnande ledarskap som är öppet för budskapet från engagerade medborgare och som vågar utmana idén om att den privata äganderätten står över gemensamma väl.

Vi har en lång väg att vandra innan vi vet om vi lyckas säkra en sådan framtid, men för att ha en möjlighet behöver de lägst hängande frukterna plockas nu.

Återställandet av våra våtmarker är en sådan frukt.