Debatt: Reaktionära män utplånade matchglädjen

Ett resultat av sammanhang jag växt upp i och sökt mig till. Ett behov att prestera och vinna. Att inte visa mig svag eller feg. Kunna ta motgångar. Offra mig för högre mål. Men kravet på min manlighet har kostat. Först nu kan jag se att min psykiska ohälsa beror på större saker än vad jag ensam kunnat påverka. Och det som påverkat mig mest under året är utvecklingen på fotbollsläktaren.

I över 17 år har jag på läktaren funnit sammanhang, identitet och passion. Det engagemang som upptagit en större del av mitt liv har framför allt varit i en sluten, manlig, gruppering. Genom det har jag fått utlopp för kreativitet, organisering, praktisera föreningsdemokrati och skapat sociala initiativ likt Fotbollssupportrar mot homofobi. Då sågs jag som, och var, en central del i supporterkulturen i staden.

När jag och mina vänner år 2014 blev utsatta för en brutal nazist­attack och jag hamnade i koma var supporterinitiativet ”MFF-familjen mot nazism” ett banbrytande ställningstagande. Under en match veckan efter händelsen sågs på läktarna banderollen ”Hövdingens stolthet strömmar från ovan, vik dig aldrig för nazisterna – kämpa Showan”. Det var en hyllning och historisk referens till MFF:s legendariska ordförande Eric ”Hövdingen” Perssons motstånd mot nazi-Tyskland och hans insatser när 7 000 judar räddades från Danmark till Skåne.

Men ställningstagandet fick en backlash inom MFF-familjen och skapade en splittring. En ny reaktionär utbrytargrupp startas som lovade mindre ”värdegrund” och mer action. Bilden av MFF som ett ”vänsterlag” skulle suddas ut. Den nya gruppen fyllde snabbt ett tomrum ingen tidigare gjort anspråk på: våldskapital. Nu började andra storlag utmanas i sammandrabbningar utanför arenorna till följd av MFF:s stora sportsliga framgångar 2014–2015. Få såg en anledning att problematisera utvecklingen. Men förra våren försvann en ledarfigur som länge upprätthållit maktbalansen på läktaren. Det vakuum som skapades efteråt gav utrymme för reaktionärerna att nu utmana samförståndet. Endast månaden efteråt genomförs ett första av många angrepp mot vad de anser vara ”politiskt”, ”feminint” eller ”bögigt”. Sådant skulle inte längre höra hemma på Malmös läktare. Fotbollssupportrar mot homofobis banderoll stals och genom de reaktionäras kanaler meddelades att det bara var början. Och så blev det.

Stöket runt matcherna prioriterades och våldet drabbat mig också personligen. I mer än ett år har jag hängts ut, hotats och konfronterats på och utanför MFF:s matcher. När uppbackningen uteblev från min grupp gick vi skilda vägar. Om jag i det läget hade gjort den stora majoriteten utanför ultrasmiljön uppmärksam på utvecklingen hade det förmodligen varit enklare för många att ta ställning tidigare, innan de reaktionära fått fäste. Nu är det tydligt för mig att jag vägletts av den tystnadskultur som präglar maskulint dominerade miljöer: att individualisera problem och inte ta hjälp av andra.

Sedan 2014 har den aktiva och organiserade minoriteten på läktaren allt mer anammat ideal om en dominant manlighet. Glädjen har med det försvunnit allt mer från ståplats och positiva nyckelaktörer har lämnat för närliggande sittplatssektioner. Kvar blir en mentalitet som vägrar utveckla en hållbar och inkluderande läktare.

Jag har själv försökt hitta lusten igen. Det har varit svårt efter separationsprocessen från min grupptillhörighet. Jag har försökt upptäcka nya platser och engagemang på läktaren utanför diverse vänkretsar. Under säsongens sista match innan VM-uppehållet blev jag på nytt angripen av den reaktionära gruppen, med hot om att det blir värre efter sommaren. Denna grupp består av fåtalet våldsamma MFF-supportrar, ivrigt påhejade av en ohelig allians av allt från före detta NMR-medlemmar till ultras- och firmamedlemmar från Stockholm och Göteborg. Det enda de har gemensamt är föraktet mot vänstern, kvinnohatet och homofobin. En nostalgisk dröm om ett samhälle (och en läktare) där männen dominerar.

Det säger en del om vår samtid. Konservativa och nyfascistiska rörelser tränger sig alltmer in i vår vardag. Ideologin bygger på enkla lösningar och syndabockar. Alltför ofta är den goda sidan passiv och väljer kompromiss före konflikt. Det är det som tagit mig hårdast.

Så varför lägger jag då fortfarande tid och energi på detta? Jo, för att på läktaren kan det skapas en kollektiv stämning byggd på stoltheten över sin närmiljö, dess historia och innehåll. En sådan uppstår överallt där människor samlas ideellt runt en läktare, idrott, en subkultur eller i folkrörelser i allmänhet. Den kollektiva ansiktslösa massan bildar en livsviktig tillhörighet för många människor. Som det en gång gjort för mig.

Jag hoppas att fler unga fortsätter uppleva detta och får känna att kollektivet är ett andra hem där de blir synliggjorda. Att fler känner sig välkomna till att vara en del av något större utan att behöva följa normen. Att läktaren fortsätter vara en tillflyktsort som bryter samhällets allt hårdare krav på individen.

Och jag hoppas att fler börjar kämpa för dessa visioner och vågar uppmärksamma den destruktiva manlighet som tillåts stå i vägen för vårt välmående.