Debatt: Rätt med tuffa regleringar för att skydda spelarna

Kanaliseringen är ett väl använt begrepp från spelbolagen i den debatt som pågår kring dagens spelmarknad. Att svenska spelare spelar hos bolag som har en svensk spellicens och inte hos bolag utan licens. Jag delar uppfattningen att en konsekvens om förslaget om hårdare krav på spelbolagen i coronatider klubbas igenom kan bli att spelare söker sig till bolag utan licens. Men det är statens och Spelinspektionens ansvar att se till att så inte sker. Dessutom anser jag att de spelbolag som har svensk licens också har ett ansvar för att deras kunder stannar kvar.

Genom att studera resultatet utifrån Novus undersökning som genomfördes 2019 på uppdrag av Spelinspektionen finns det tre huvudanledningar till att spelarna vänder sig till olicensierade spelbolag; sajten de spelade på innan licensens införande har inte fått licens nu, de har andra odds samt att man är spärrad på spelpaus. Dessutom vet en hög andel (95%) av spelarna inte hur man ser om det spelbolaget har en svensk licens eller inte.

Jag håller inte med om att bolagen med svensk licens är ansvarsfulla. Detta syns främst i att många spelbolag har fått sanktionsavgifter för att de inte följer spellagen bland annat när det gäller omsorgsplikten. Omsorgsplikten handlar om att spelbolagen har ansvar att se till att riskbeteenden hos deras kunder uppmärksammas och att en kontakt ska tas med dessa spelare. Om vi ser till Novus mätning så vet åtta av tio spelare inte vart man ska vända sig om man känner oro för sitt spelande. Att alla vet vart man ska vända sig är enligt mig en skyldighet inom omsorgsplikten och då inte bara i form av en minitext om stödlinjen eller spelpaus.

Här finns mycket att göra.

Jag som spelfri spelberoende anser att regeringen under en kris ska göra allt för att skydda konsumenterna och se till att spelberoende inte ökar under denna tid. Hur resultatet kommer att bli vet vi inte förrän först om ett år eller mer. Detta eftersom ett spelberoende oftast upptäcks eller kommer fram när det har gått för långt, när den psykiska ohälsan har utvecklats och ekonomin är i botten med enorma skulder. Forskning visar på att om tidigare aktivt spelande kombinerad med ökad psykisk ohälsa ökar risken att utveckla ett spelberoende och då är det med all rätt det införs tuffare regleringar under en kortare tid. Vi får inte glömma att personer med en spelberoendediagnos har 15 gånger högre risk att ta livet av sig. Detta måste vi ta hänsyn till speciellt i annorlunda tider. Att minska bonuserbjudande till max 100 konor och att sätta en insättningsgräns på 5 000 kronor i veckan, som regeringen nu föreslår, kommer att stävja utvecklingen av spelberoende. Det är för mig att aktivt bemöta spelmissbruk nu när spelbolagen inte tar det ansvar som de är skyldiga att göra.

Nima Sanandajis förslag på hur vi ska motverka spelberoende tror jag inte kommer att fungera. Som att fokusera på tester i skolan. För det första får majoriteten av de som går i skolan inte ens spela om pengar då det är 18 års-gräns på spel.

Sedan 2008/2009 är det 100 000 nya personer per år som utvecklar ett spelberoende. Cirka 326 000 personer hade 2018 antingen varit spelberoende eller hade någon form av spelproblem. Då räknas inte de som är spelfria med i denna siffra. Även om spelberoendet har minskat senaste åren har tyvärr antal kronor ökats som kommer från de med ett spelmissbruk.

Staten tillsammans med spel­bolagen kan öka kanaliseringen trots en hårdare spelreglering under en kortare period. Men både behöver ta det ansvaret. Nu behöver vi skydda konsumenterna på riktigt och det är då inte via reklamen.