Debatt: Rasism som föreställning och verklighet

Rasism bygger på föreställningar om andra människor som annorlunda och mindre värda. Rasismen ser vissa grupper som suspekta, som ett hot, som skräp. Genom beskrivningar utifrån kraftigt förenklade stereotyper, där de ses som ett problem, vill man reducera deras livschanser.

När SD uttrycker sig om att vi måste ta hand om våra äldre och därför reducera invandringen, är det en föreställd gemenskap man talar om. ”Våra äldre” är inte födda i Somalien eller Eritrea. De som inte innesluts i den solidaritet som finns inom en viss föreställd gemenskap är, med filosofen Judith Butlers ord, osörjbara, då deras komplexa mänsklighet reduceras.

När SD ber om ursäkt för förekomsten av tiggande människor i Stockholms tunnelbana är det som att säga att de tiggande innebär ett sanitetsproblem. När en grupp omänskliggjorts, och då denna omänsklighet börjar ses som naturlig, blir det mer legitimt att använda våld emot den. Det fysiska våldet rättfärdigas genom de ord som kan ses som ett symboliskt våld där hierarkier mellan grupper och nationaliteter görs till sanning.

Alltså är det viktigt hur vi talar om andra människor, att vi erkänner mänsklig komplexitet och nyansrikedom framför kraftiga förenklingar grundade i etnocentrism, nationalism och rasism.

Men det är inte bara SD som använder sig av en slags blame the victimretorik. I både Göteborgsposten och Svenska Dagbladet har man den senaste tiden legitimerat en syn om att de som kommer utifrån utgör ett större problem än andra. I GP skrev Håkan Boström nyligen på ledarplats att de ”ensamkommande flyktingbarnen” är socialtjänstens stora problem. I Svenska Dagbladet talas om dem som ”av fri vilja kommer hit för att tigga ihop sitt uppehälle” eller som nu senast en uppmaning från Per Gudmundson om att media borde rapportera mer om ursprung relaterat till brott. Att den typen av texter allt oftare förekommer i de stora dagstidningarna kan tyda på en förskjutning i hur man talar om olika fenomen. I den meningen legitimeras SDs försök att definiera situationen i Sverige.

Ord och meningar som uttalas på ett visst sätt definierar den verklighet vi lever i. Men mitt i alla dessa ord om människor saknas just människan i all sin komplexitet. Genom att konsekvent tala om en grupp människor och använda deras liv som ett slagträ i en debatt innebär ett osynliggörande av dem som kännande och sörjbara människor. Helt i enlighet med SDs mål och syfte. En människa utan ansikte och hjärta är lätt att spotta och sparka på.

Det är viktigt att med ordens hjälp opponera sig mot de främlingsfientliga försöken att hylla det föreställt svenska samtidigt som andra omänskliggörs. Vi som har makt, som har en plattform för våra röster, oavsett om vi är forskare, journalister eller medmänniskor, har också ett ansvar att bereda plats för andra röster att höras. Det är dags att vi slutar att i homogeniserande ordalag tala om och istället låter de som det talas om komma till tals.

I Malmö där vi är aktiva forskare i frågor om migration finns en mängd människor och frivilligorganisationer som är högaktiva i arbetet mot den tilltagande rasismen, som vill skapa ett samhälle utan att vissa grupper av människor ska få sina livschanser reducerade. Dessa skapar hopp om att rasismen inte ska breda ut sig, att den inte ska göras till något naturligt, att den inte ska upphöra att kallas rasism.