När Kjell Espmark i april i år på ett hedervärt sätt lämnade sin plats i Svenska Akademien förklarade han, med hänvisning till det tysthetslöfte han avgav när han inträdde i Akademien, att han var förhindrad att närmare ange de skäl som motiverade hans utträde.

Flera andra ledamöter av Akademien har vid olika tillfällen hänvisat till sin tystnadsplikt. De har förklarat att de är förhindrade att redogöra för vad som förekommit vid diskussioner mellan ledamöterna, vid möten eller i andra sammanhang, och som lett fram till den osannolika turbulens som förekommit inom Akademien den senaste tiden.

För några har det måhända känts skönt att slippa redovisa innehållet i de konflikter som förekommit och de har dessutom i skydd av tystnadsplikten inte behövt avslöja vilka bevekelsegrunder de haft för sina egna ställningstaganden. Men det förefaller som många skulle vilja redogöra för motsättningarna mellan ledamöterna, de fraktioner som bildats inom Akademien och innehållet i de uppenbarligen dramatiska diskussioner som pågått under lång tid. Det råder inget tvivel om att det finns ett starkt allmänintresse av att det som förevarit inte döljs och stannar inom Svenska Akademiens väggar.

Men är det ett brott mot tystnadsplikten (stadgarna 48 §) att offentliggöra innehållet i de diskussioner som lett fram till att fem ledamöter har avgått (åtminstone tillfälligt), som föranlett Horace Engdahl att på ett exempellöst lågt sätt angripa den ständiga sekreteraren Sara Danius? Det finns redan uppgifter som antyder att det förekommit både vänskapskorruption och ekonomisk korruption. Är syftet med tystnadsplikten att skydda såväl Akademien som sådan och enskilda ledamöter mot att världen utanför Akademien ska få vetskap om förhållanden som står i direkt strid med Akademiens idé och väsen? Ska tystnadsplikten hindra att omvärlden får besked om oegentligheter, eventuellt till och med brottsliga handlingar, har ägt rum?

Svaret på dessa frågor måste rimligen vara nej.

Svenska Akademiens stadgar tillkom år 1786 och var till stor del skrivna av Gustav III själv. Ordalydelsen i stadgandet om tystnadsplikt är tydlig: ”Ej må någon Ledamot uptäcka något som rörer rättelser, afslag eller annat hvad Academien eller thes Ledamöter angå kan. Then thet gör varde utesluten.”

Finns det verkligen utrymme för den som förbundit sig att följa akademiens stadgar att åsidosätta sitt tysthetslöfte?

Av betydelse för hur man ska tillämpa bestämmelsen är vilket syfte den får anses ha. Det kallas inom juridiken för ”teleologisk” tolkning, en tolkningsmetod som måste tillämpas restriktivt. När det gäller tolkningen och tillämpningen av stadgandet om tystnadsplikt är det relevant att analysera ändamålet med bestämmelsen, både när den tillkom och idag, 230 år senare.

Det grundläggande syftet får både då och nu anses vara att skydda alla diskussioner och samtal som rör Akademiens uppdrag från offentlig insyn. Därigenom skapas förutsättningar för ledamöterna att fritt kunna framföra sina åsikter och argumentera för sina ståndpunkter utan att riskera att utifrån bli utsatta för påtryckningar att agera på visst sätt i skilda ärenden. Idag är den sannolikt viktigaste uppgiften för Akademien att utse pristagaren av litteraturpriset. Att det råder sekretess kring allt som rör Nobelpriset i litteratur fram till tillkännagivandet av pristagaren är naturligtvis av största betydelse och detsamma gäller utdelandet av andra priser, antagande av nya ledamöter med mera.

Men stadgandet i 48 § kan i vart fall inte idag åberopas till stöd för att brottsliga förfaranden och andra oegentligheter ska kunna ske inom Akademien utan att en ledamot ges rätt att informera omvärlden om detta. En sådan tolkning står i motsats till Akademiens upphöjda verksamhet och dess etiska och moraliska status. Gustav III hade, som den envåldshärskare han var på den tiden, ett intresse att personligen ha ett inflytande över Akademien och därför också enväldigt avgöra vad som skulle tillåtas komma till allmänhetens kännedom. I förhållande till Sveriges nuvarande kung befinner sig Akademien, och folket, i en helt annan situation.

Svenska Akademien är tveklöst en synnerligen viktig institution för den svenska kulturen, för Sverige och i världen. Det finns naturligtvis många olika åtgärder som måste vidtas för att återupprätta Akademiens status. En sak är säker. Det föreligger nu ett djupt och utbrett misstroende mot Akademien och mot dess ledamöter när det gäller omdöme, kompetens att hantera motsättningar och inte minst dess förmåga att även i en krissituation sätta Akademiens fullgörande av sitt uppdrag i främsta rummet.

En sådan situation kräver att omvärlden får full insyn i vad som förekommit och en fullständig redovisning av den process som lett fram till sammanbrottet för att skapa en plattform för återuppbyggnad av förtroendet för organisationen.

En advokatbyrå har genomfört en utredning om vad som hänt. Jag riktar mig till Svenska akademien och säger som professorn i civilrätt, Mårten Schultz: Publicera rapporten!