Hoppa till innehållet

Replik

Debatt: Professorsduon borde sluta raljera – och börja lyssna

Bild: Amanda Gylling, TT/AP/Theresa Wey

Dagens ETC

Ester Pollack och Sigurd ­Allern är så marinerade i sin westsplaining att de missar att min text handlar om öst- och centrale­uropéer med legitim och konstruktiv kritik, skriver Elsa Kugelberg.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I Dagens ETC (24/3) svarar Ester Pollack och Sigurd Allern på min krönika i Dagens Nyheter (16/3) om ”westsplaining”. Enligt Pollack och Allern är det ”typiskt” mig att jag inte ger ”referenser”. Jag vet inte vad jag ska svara på det förutom att det finns flera blålänkar i min text, och att jag nog hade förväntat mig en mer seriös kritik från två professorer i journalistik.

I Dagens Nyheter återger jag en pågående diskussion inom den globala vänstern, där progressiva i länder som Polen, Litauen, Finland och Ukraina kritiserar den del av vänstern som ”westsplainar”. Alla håller inte med dessa östeuropéer om westsplaining-kritiken, och det står förstås professorerna fritt att sälla sig till dem som säger emot. Men Pollack och Allern väljer i stället att beskriva West­splaining-diskussionen som en ”polemik” jag själv ska ha ”konstruerat”. 

Det innebär att de ifrågasätter att den östeuropeiska vänsterkritiken ens existerar, och att de bidrar till att ytterligare negligera och tysta socialister som med sina erfarenheter från livet i regionen har särskilt viktig kunskap om den ryska invasionen. 

Det främsta skälet till att jag skriver den här repliken är att understryka detta fel. För den östeuropeiska kritiken finns, och den är betydande. För dem som, till skillnad från Pollack och Allern, är nyfikna på vad den består i kommer jag här att redogöra för några av de mest intressanta exemplen. 

Även om jag personligen instämmer i kritiken mot west­splaining vill jag alltså understryka att jag utgår från andra människors intellektuella och politiska arbete, både i den här texten och i min krönika. Jag uppmanar till vidare läsning av östeuropeiska progressiva, som jag tror har särskilt goda möjligheter att säga något viktigt om kriget och dess orsaker.

I Dagens Nyheter inleder jag med ett citat av den ukrainske socialisten och socialantropologen Volodymyr Artiukh. Han menar att den västliga vänsterns verktyg är av begränsad användning i det här kriget. Ingenstans skriver jag att Artiukh påstår att vänstern i väst inte har något alls att komma med. Däremot är Artiukh, som Pollack och Allern själva medger, kritisk mot en alltför Nato- och USA-­centrerad analys av Östeuropa, och det ryska kriget – något han alltså har gemensamt med många andra progressiva från regionen. 

Hellre än att läsa och lyssna på dessa socialisters kritik, vill Pollack och Allern raljera över mina ”kulturliberala pekfingrar” och fortsätter att applicera just de verktyg som Artiukh menar är utdaterade.

Författaren och journalisten Katarzyna Wezyk kritiserar i den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza (6/3) Yanis Varoufakis för att svaja om Ukrainas suveränitet, och Naomi Klein för att på sociala medier reflexmässigt sprida bilden av att Nato provocerat fram krigsbrotten i landet. Först efter massiv kritik, bland annat från det polska vänsterpartiets Adrian Zandberg (26/2), tog Klein bort sitt inlägg.

I sin artikel kritiserar Wezyk även tidskriften Jacobin för att vara rysktillvänd i sin Ukraina­rapportering, för att påstå att världen lider av ”anti-rysk hysteri”, och för att smutskasta och vilseleda om den ukrainska demokratirörelsen. Den 23 februari, i en Jacobin-artikel med rubriken ”With Putin’s Ukraine Incursion, Hawks in Washington Got Exactly What They Wanted” kunde man läsa att skuld för det ukrainska folkets lidande fanns hos Västs ”obstinata” respons på ryska krigsbrott.

Den analysen kallas west­splaining eftersom den utgår från ”Väst” som enda aktör och förklaringsfaktor. Den talar över huvudet på de central- och öst­europeiska folken och staterna, som om dessa inte hade egen agens och egna mål. ”Nato­expansion” framställs som något som enbart USA rår över och något som enbart USA kan tjäna eller inte tjäna på. 

I själva verket fattade de central- och östeuropeiska länderna demokratiska beslut att bli medlemmar i alliansen, just eftersom de efter decennier av imperialistiskt sovjetförtryck fruktade det som nu sker i Ukraina. Redan innan invasionen visade en undersökning från Pew Research Center att 77 procent av den litauiska befolkningen hade en positiv bild av Nato; i Polen var motsvarande siffra 82 procent. Och som Jan Smolenski och Jan Dutkiewicz skriver i New Republic (22/3) är det fortfarande svårt att se hur en ukrainsk ”neutralitet” mellan öst och väst skulle kunna se ut, så länge landet inte ges garantier mot framtida ryska aggressioner. 

Att framhärda med en analys som vänstern i Östeuropa inte känner igen är inte bara verklighetsfrånvänt utan går också på tvärs mot postkoloniala och antiimperialistiska principer om att lyssna på vad de närmast berörda säger, och att försöka förstå vad de mest utsatta ser från sin ståndpunkt. 

Som representanter för det polska vänsterpartiet Razem skriver är det, den här gången, inte Nato som är huvudproblemet. Hos Rosa Luxemburg Stiftung i Berlin går Daniel Marwecki ännu längre när han medger att Nato i Östeuropa nu måste ses som ”en anti-imperialistisk försvarsallians”.

Pollack och Allern spekulerar i om jag ”provoceras” av att det finns människor som inte är för Nato­medlemskap och ”USA:s atomstrategi”. För professorerna är det uppenbarligen bara västeuropeiska röster och känslor som räknas: de är så marinerade i sin west­splaining att de missar att texten inte handlar om ”DN-krönikören Elsa Kugelberg”, utan om öst- och centraleuropéer med legitim och konstruktiv kritik. 

I min text framgår att invändningarna mot Democratic Socialists of America från öst handlar om precis det som Pollack och Allern försöker skämta bort, och för den som är intresserad rekommenderar jag Smolenskis och Dutkiewicz artikel i New Republic (4/3).

Slutligen ifrågasätter Pollack och Allern att jag skrev om demokratiaktivisters kritik mot Noam Chomsky. Chomsky är en amerikansk intellektuell som tidigare har kallat Milosevics koncentrationsläger Trnopolje, där den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag slog fast att vakterna utförde krigsbrott och brott mot mänskligheten, för ett ”flyktingläger” som folk kunde ”lämna när de ville”. Han har även spelat ner folkmordet i Srebrenica, vilket bland annat framgår i en mejlväxling med den vänsterintellektuelle George Monbiot (21/5 2012). I New Lines Magazine (15/3) kritiseras Chomsky av författaren och demokratiaktivisten Yassin al-Haj Saleh, som tidigare översatt hans verk till arabiska, för att i sin USA-fokuserade analys blunda för de iranska och syriska regimernas massakrer. Chomskys ukrainske översättare Artem Chapeye (Lit Hub, 3/3) har uttryckt bestörthet över Chomskys beskrivning av det ryska kriget i Ukraina som initierat av USA:s handlingar, och av 2014 års händelser som en USA-stödd ”kupp”. 

Chapeye skriver: 

”Before ‘overthrowing capitalism,’ try thinking of ways for us Ukrainians not to be slaughtered. I beg you to listen to the local voices here on the ground, not some sages sitting at the center of global power.”

Kanske är det dags för Allern och Pollack att överväga detta.