Debatt: Privilegierad prepping när beredskap mest blir konsumtion

Nästa vecka har det blivit dags för den, sedan några år tillbaka, årligen återkommande Krisberedskapsveckan. På sin hemsida beskriver Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) Krisberedskapsveckan som “en årlig informationskampanj som ska öka människors motståndskraft inför samhällskriser och ytterst krig”. Informationskampanjen har under de senaste åren framför allt kommit att handla om hemberedskap, det vill säga människors krisberedskap i hemmet. Årets tema för Krisberedskapsveckan är mat.

Intresset för hemberedskap har ökat de senaste åren, inte bara bland myndigheter och ­medborgare utan även bland kommersiella aktörer. I det här debattinlägget reflekterar vi kring riskerna med att beredskap allt mer har kommit att bli en fråga om konsumtion och vi varnar också för att en sådan beredskapskonsumtion riskerar att göra hemberedskap till en ­angelägenhet för de privilegierade.

Under såväl pandemin som det pågående kriget i Ukraina har både media och experter ömsom oroats, ömsom gjort sig lustiga, över gemene mans tendenser att hamstra livsmedel, läkemedel och andra livsnödvändigheter. Tendenserna har varit de samma, med butikshyllor som gapar tomma, men få (om någon) har problematiserat varifrån det här plötsliga behovet av att konsumera sin beredskap kommer ifrån. Få (om någon) har satt hamstringstendenserna i relation till den konsumtionskultur som allt mer har kommit att prägla beredskapen. Idag kan du köpa din krislåda, eller preppbox, hos alltifrån väletablerade butikskedjor till mer profilerade preppingsidor med avancerade beredskapsartiklar. I det här debattinlägget reflekterar vi kring hur beredskapen allt mer har kommit att kommersialiseras samt hur en sådan kommersialisering eldas på av kriser och krig i vår tid.

Vi lever i en tid där vi är det vi konsumerar, för att citera socio­logen Zygmunt Bauman. I en flytande modernitet, där arbetsetiken har ersatts av en konsumtionsetik, förväntas vi vara fullvärdiga medborgare genom att just konsumera. Vill vi vara förberedda när krisen eller kriget kommer, vilket vi förväntas vara, behöver vi konsumera vår beredskap. Idag finns det goda möjligheter att göra just detta, med diverse olika hemsidor specialiserade för att sälja just beredskap. Här kan du till exempel köpa din alldeles egna preppbox; kött, vegetarisk eller glutenfri beroende på preferenser, så att du slipper vara hungrig när krisen eller kriget kommer. För 1600 kronor får du 36 smarriga rätter frystorkat från Blå band. Utbudet speglar den “valfrihet”, eller plikten att välja, som konsumtionskulturen så högt värdesätter.

Beredskap kan förstås som ett sätt att försöka skapa trygghet i en tid av ständigt närvarande osäkerhet och flytande rädslor. Påtagliga kriser, så som pandemin eller kriget i Ukraina, gör dock rädslorna mer konkreta och påtagliga. I relation till verkliga och upplevda hot blir också behovet av beredskap påtagligt, ett behov som kommersiella aktörer gärna förstärker. Här blir marknadsföringen av beredskapsartiklar, krislådor och preppboxar ett sätt att styra konsumtionssamhällets medborgare till att konsumera beredskap för att därigenom stilla sin oro. En av de främsta drivkrafterna i konsumtionssamhället är människors känsla av otillräcklighet, av att alltid vilja ha mer, menar Zygmunt Bauman. Det är en drivkraft som gifter sig väl med beredskapens flytande rädsla där känslan av att vara otillräcklig, eller i det här fallet oförberedd, tycks skapa ett behov av att konsumera beredskap.

Men att applicera en konsumtionslogik på beredskap kommer även med vissa ­utmaningar, inte minst när det gäller ­konsumtionens och beredskapens olika tidsmässiga horisonter. Där konsumtionslogiken bygger på ett här och nu, det omedelbara begärets tillfredställelse, så ­förutsätter beredskapen en planering (och konsumtion) inför en osäker framtid där beredskapens artiklar kan tänkas att komma till ­användning. Oklart exakt när och exakt hur. “Ska konsumenterna öka sin konsumtionsförmåga får de aldrig tillåtas vila. Konsumtions­samhället är ett nu-samhälle. Ett samhälle som vill ha, inte vänta”, konstaterar Zygmunt Bauman i sin ”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen”. Vår tids kriser, med pandemi, klimatförändringar och krig i Europa, erbjuder förvisso en sådan aldrig tillåten vila men bjuder samtidigt på en utmaning i att formulera ett tydligt konsumtionsbehov. Utifrån en konsumtionslogik blir därför konsumtionen av beredskap något paradoxal: krislådan eller preppboxen inhandlas inte för omedelbar konsumtion, snarare för framtida möjliga kriser.

Att omsätta sin oro i beredskap blir ett sätt att materialisera en diffus och flytande rädsla, här kan det som brukar kallas för hamstring förstås som en form av konsumtion av beredskap. Men vem hamstrar? Inte helt oväntat så finns det socioekonomiska mönster som visar att det framför allt är höginkomsttagare i storstäder som ägnar sig åt hamstring. I Konsumtionsrapporten 2020 kartlägger John Magnus Roos med flera mönster i hamstring under pandemiåret 2020. Deras undersökning visar att 22 procent av svenska befolkningen hamstrade under covid-19, att det framför allt var livsmedel som hamstrades samt att hamstrande framför allt är ett storstadsfenomen hos personer med hög socio-ekonomisk status.

Beredskap kan med andra ord beskrivas som en angelägenhet för de privilegierade: för de som har tid och råd att fundera över osäkra framtider och dess ­konsekvenser. För de som har fullt upp med att ordna mat på bordet eller tak över huvudet känns kanske inte ­behovet av att införskaffa en beredskap inför framtida, möjliga krisscenarion lika angeläget. I ett samhälle där beredskap allt mer likställs med konsumtion blir behovet än mindre angeläget. En fråga som därför behöver ställas är: I ett samhälle där beredskap blir till något vi konsumerar, vem har (inte) råd att vara förberedd?

Istället för att göra oss ­lustiga, eller oroas, över människors hamstrande i kristid så behöver vi förstå det som ett uttryck för den konsumtionskultur som vi alla är en del av. Det är en ­konsumtionskultur som, för att säkra sin egen överlevnad, dessutom har ett intresse av att göra beredskap till just en fråga om konsumtion. Mot bakgrund av ovannämnda socioekonomiska mönster i vilka som hamstrar så behöver vi också kritiskt reflektera kring faran i att beredskap allt mer tycks bli en fråga om konsumtion. Vilka har råd att konsumera beredskap och vilka har inte råd? Här riskerar beredskapskonsumtionen att reproducera redan befintliga ojämlikheter i samhället, där socioekonomiskt svaga grupper tvingas bli de icke-förberedda medborgarna.

Ju mer beredskapen kommersialiseras, desto större blir risken att beredskap blir en angelägenhet för de privilegierade – för de som har råd att investera i en materiell hemberedskap.