Många av oss har traumatiska erfarenheter av transstryk, homostryk och queerfobiskt relaterat våld. På gatorna, av polisen, i hemmet. Kampanjen slår helt fel, skriver aktivisterna Lo Silverstjärna och Jorge Londoño om Stockholm Prides kampanj.

I förra veckan släppte Stockholm Pride, arrangören av pridefestivalen i Stockholm, en mycket problematisk kampanj under hashtaggen jagfestarmot. Kampanjen har skapats av kommunikationsbyrån Isobar och enligt Stockholm Pride syftar kampanjen till att skapa opinion kring diskriminering och trakasserier som qtbh-personer utsätts för i sin vardag. Kampanjens koncept försöker få oss qtbh-personer att "festa mot" diskriminering, hat, hot och våld. Två slogans säger: "Bögstryk i tunnelbanan. En anledning att festa" och "Jag blir kallad flata. God anledning att festa".

Denna kampanj reducerar rasifierade och många qtbh-personer. Många av oss har traumatiska erfarenheter av transstryk, homostryk och queerfobiskt relaterat våld. På gatorna, av polisen, i hemmet och i ändlöst många fler miljöer. Att kampanjen saknar en maktanalys speglar samhällets normalisering av trans- och queerfobi och våld mot transpersoner. Trivaliseringen av detta våld gör pridefestivalen, som politisk plattform för radikal qtbh-politik, till något annat än den fristad som pridefestivalen har varit för många av oss under många år. När pride som radikal politisk plattform tillintetgörs genom gullandet med hatet, våldet och förtrycket som cis-heteros utsätter oss qtbh-personer för, blir det mycket svårare för oss att få ut vårt budskap och bli tagna på allvar.

Vi förstår att kampanjen har en dimension av att ”festa för att glömma”, att pridefestivalen på så sätt skulle kunna vara en plattform för glädje, minnesförlust genom alkohol och avståndstagande från våldet mot qtbh-personer. Vi förstår att det fanns en god intention och att regnbågsfestivalen gör mycket gott för rörelsen. Men detta slår helt fel. Var tredje ung transperson har någon gång i livet försökt begå självmord, ytterligare en tredjedel har funderat på det. I denna kontext och med den heterocissexism som ständigt förminskar oss normbrytare, är det svårt att ”festa för att glömma”. Minnena från våra vänner, oss själva och qtbh-personer över hela världen kommer alltid att fastetsade i våra hjärnor.

Stockholm Pride uppmanar deltagare i kampanjen att festa mot allt slags förtryck, däribland rasism. Även här kan vi se hur bristen på maktanalys slår hårt mot de som dagligen utsätts för rasism och rasifiering. Det är omöjligt att festa bort flera hundra års rasism, postkolonialism och kreolfobi. Kampanjen visar på något som är högst vanligt i dagens samhälle, att alltid sparka nedåt på redan utsatta grupper istället för att ta itu med det verkliga problemet som i grund och botten är ett systemfel. Det ständiga våldet, hatet, trakasserierna och diskrimineringen tvingar oss till en aktivism för vår egen överlevnad. Det borde vara självklart att alla personer har rätt till det mänskliga värdet som varje individ har, dock görs denna självklarhet till ett undantag för oss normbrytare. Dagligen.

Människor i den internationella rörelsen som kämpar för överlevnad, mot polisövervåld och mot antiqueerlagar i till exempel Ryssland och Uganada skulle förmodligen aldrig ställa sig bakom denna kampanj. Harvey Milk skulle vända sig i sin grav.

Våra erfarenheter reduceras till individnivå där en får ”skylla sig själv” för att en inte passar in i cis- och heteronormen. Vågar Stockholm Pride inse att denna kampanj slagit fel och ta det moraliska ansvaret att avbryta den?

Lo Silverstjärna, transaktivist
Jorge Londoño, queeraktivist