Debatt: Politisk dubbelmoral kring krav på samhällsdeltagande

”Vi vill ha ett samhälle där alla människor gör sin del”, befäster KD i sitt senaste partiprogram. ”Språk- och samhällsprov vid ansökan om medborgarskap”, skriver Liberalerna och Moderaterna talade redan 2017 om att ”nyanlända har en plikt att integrera sig i det svenska samhället”. Att kräva detta av människor väljer jag (kanske välvilligt) att tolka som en otålig önskan om engagerade medborgare. 

Det jag främst motsätter mig i högerns åtgärdsförslag är dock att dessa krav och plikter ställs på en viss grupp människor. Motsvarande retorik saknas kring barn och ungdomar, en grupp vars förtroende för och engagemang i det demokratiska systemet minskar. Det skulle man kunna skylla på oss lärare, vi åläggs ju att förmedla och förankra både kunskaper och demokratiska värden. Samtidigt har lärarna ett system inom vilket vi verkar och däri råder en del oreda som försvårar detta arbete.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Statistik från i år visade att mer än var femte elev inte klarar av den nivå som förväntas på gymnasiet. Detta samtidigt som lärare saknar mandat att besluta om en elev som inte klarat av en kurs eller ett läsår ska läsa om detta innan hen går vidare till nästa nivå. Att ”göra om” är dock inte alltid det eleven själv önskar. Förhoppningsvis har då den omyndige eleven vårdnadshavare som lyfter blicken något högre men detta är långt ifrån självklart. 

Vi hamnar därför i situationer där elever trots lärares uppmuntran avstår från att läsa om kurser. Huru-vida elever därmed ska tillskansa sig demokratiska kunskaper och värden är i Sverige, i praktiken, närmast en frivillighet. När elever med bristande baskunskaper släpps vidare till högre nivåer drabbas inte enbart den enskilde eleven utan också dennes klasskamrater. Dessutom sänder det en signal till eleverna om att det inte är viktigt med ansträngning.  

Den här ”låt-gå-attityden” i skolvärlden är dock inte begränsad till hanterandet av bristande baskunskaper. Även när det kommer till regler i skolan finns det områden där lärarna saknar ett nationellt ramverk att luta sig emot, exempelvis kring mobilförbud. 

Det går att argumentera för att mobiler kan fungera som ett hjälpverktyg och att digitala förändringar i samhället kräver digitala förändringar också inom undervisningen. Det säger dock sig självt att elever har annat än sitt skolarbete på telefonerna, vilket riskerar att distrahera dem från undervisningen. En del skolor har av detta skäl valt att införa mobilförbud, andra har det inte. Emellertid innebär inte avsaknaden av ett sådant beslut att skolan i fråga nödvändigtvis ser mobilen som oproblematisk. 

Ett beslut likt mobilförbud är ett beslut som potentiellt drabbar söktrycket negativt. En del skolor har råd med det, andra inte. Det slår negativt mot likvärdigheten i undervisningen när vissa skolor är befriade från detta bekymmer medan andra behöver hantera det dagligen. Vi har nog med ojämlikhet i samhället (och i det svenska skolsystemet) som det är, det finns ingen anledning att mobiler i klassrummet ska behöva spä på detta ytterligare.     

Jag anar nästan en politisk ovilja att sätta ramar för barn. Det talas om hämmande av deras kreativitet, särskilt från Ebba Busch Thor som i partiledarutfrågningen i P1 förkastar genuspedagogik i förskolan på just denna grund. Hon menar att pedagogers roll inte ska vara att komma med pekpinnar i barns lek. En idé som tycks följa med barnen upp i åldrarna.

Sammantaget vittnar detta om en politisk kravlöshet på våra ungdomar. Det utgör dessutom en tydlig dubbelmoral i relation till retoriken kring integrationspolitiken. Jag finner det klokt att verka för att nyanlända ska känna samhörighet och engagemang för sitt nya samhälle, en önskan om delaktiga medborgare är en önskan om en välfungerande demokrati. Låt oss då önska detta av alla våra medborgare, såväl gamla som nya.