Debatt: Politisk debatt utan mänsklig värdighet

Den politiska debatten av i dag är torftig och saknar mänsklig värdighet, särskilt när det handlar om välfärd och invandring, skriver debattören Ingemar Berglund.

Jag följer med stort intresse Utbildningsradions tv-serie Lärandets idéhistoria. Den handlar om moral, etik, bildning och om vad kunskap är och hur vi tillägnar oss den. En lång rad filosofer och forskare får komma till tals, en av dem är Zygmunt Bauman som är en av efterkrigstidens främsta.  

Moral handlar om hur vi förhåller oss till omvärlden, till våra medmänniskor och hur vi handlar gentemot dem, medan etik är en kodifiering av de moraliska plikterna, ett slags konkreta regler för vårt handlande. Men om vi handlar enligt dessa regler, kan vi då slå oss till ro och känna oss som moraliskt högtstående? Bauman säger, att om man med moral menar att man enbart följer de etiska reglerna, då är vi bara formalister. Vi måste alltid fråga oss vilka våra moraliska plikter är och vilket ansvar vi har för våra medmänniskor. Moral är en livslång oro, man kan aldrig vara säker på att man utfört sitt moraliska uppdrag eller kall. 

I ljuset av programserien Lärandets idéhistoria framstår den politiska debatten, särskilt den som handlar om välfärd och invandring, som mycket torftig och i avsaknad av mänsklig värdighet. 

Vi har ett ovillkorligt ansvar för varandra såväl för dem som nu lever på vår jord och för våra efterföljande. Det innebär enligt Bauman att det helt enkelt inte finns någon gräns för våra moraliska skyldigheter gentemot andra. Det handlar inte om utbyte av tjänster och gentjänster eller om investeringar och vinster. Vi kan inte göra en kostnadskalkyl av vad exempelvis invandring kostar och fråga om den kan löna sig eller att ställa dessa kostnader mot välfärdskostnader och säga att vi har råd med det ena men inte med det andra.  

Här påminns jag om moralfilosofen Harald Ofstad som säger att vi, för att inte hamna i en värderingsmässig absurditet, måste acceptera att det principiellt är lika viktigt att varje annan persons liv är bra, som att ens eget liv är det. 

I informationsbruset har jag snappat upp att en ung ekonom funnit att kostnaderna för invandringen till vårt land är ungefär lika stora som vad vi kostar på våra husdjur. Tänkvärt!?