Politiker vet inte vad integration är

Jobb är jobb, gott så. Integration är något annat. Sverige som mottagarland kan underlätta och stödja processen men den sker huvudsakligen inombords hos den person som migrerat. Det kan ta ett par generationer för en familj att känna sig helt integrerad det vill säga rotad, i sitt nya land. Första generationen blir inte sällan utbränd och utmattad av de påfrestningar som migrationsprocessen innebär. Och ändå, i den första generationen finns det hårt arbetande invandrare och flyktingar.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141

Integration är en psykosocial process som sker i ett växelspel mellan individens bakgrund, erfarenheter och känslor och mottagarlandets bemötande, ibland positiv, men inte alltid. Det finns individer som efter många år i landet känner sig främmande för sitt nya land, de har misslyckats med att förstå svenska kulturen samtidigt som de är paralyserade eller förhindrade i att återvända till det gamla landet.

Personen kan ha fastnat i sorgen för de förluster som migrationen inneburit, och i en fixering av nostalgiska tankar och illusioner. Den kulturella krocken övervinns inte, känslan av främlingskap kvarstår efter alla år. Även om det finns förhinder att återvända, brukar man längta tillbaka och med oftast omedveten kraft motverka en omställning av livsstil och värderingar; egentligen förstärker exilen de gamla värderingarna, det enda man har kvar i det okända landskapet.

Det är bekymmersamt att lyssna på politiker som pratar om integration, utan att de förstår vad det egentligen innebär. Inte många av dem har i eget kött och blod upplevt vad det innebär att behöva lämna sitt land, oftast ofrivilligt och oftast i sorg. Deras okunskap och tjat om integration har påverkat tjänstemän som arbetar med frågorna. Till den grad att de vill se asylsökande människor bli integrerade i samhället, efter bara månader i landet!

En ”integrationskoordinator” i en mindre kommun, enligt DN, 22/4, 2018 anställs ”för att underlätta den akuta situationen vintern 2015-2016”. Hen arbetar med asylsökande som lämnat Aleppo och tagit sig via Afrin i norra Syrien till Turkiet. Gummibåt mellan Turkiet och Grekland, med barn. Från Grekland till fots genom Makedonien, Ungern, Serbien. Österrike, Tyskland, sedan till Malmö med båt. Passerar asylboenden i Rävlanda, Borås, Göteborg, Östersund, Vuollerim, Stockholm, en liten tid på varje plats, till den sista anstalt där de möter den ambitiösa ”integrationskoordinatorn”.

Men hen är besviken, har gått igenom en inre kris och undrar: ”hur gör vi om människor inte vill integreras? Kan vi ens nå integration om vi har så skilda synsätt på mänskliga rättigheter? Hur långt ska vi jämka sådant som vi har kämpat i decennier för att nå i Sverige, som jämställdhet? Ska vi anordna simskola för kvinnor med fördragna gardiner i simhallen?”

Nja, gardiner? Varför inte separata tider för män och kvinnor, och även gemensamma tider för de som vill. Det fanns förut och finns idag på flera bad.

Hen pratar om asylsökande människor, inte personer som redan fått sitt uppehållstillstånd; de har funnits i kommunen några månader och kommit dit efter de strapatser som redovisats häruppe. Skulle din första strävan i den situationen – frågar jag alla politiker som tjatar och tjatar om integration – vara att bli ”integrerade” eller skulle du bara kollapsa i ett rum för att vila och gråta av utmattning blandad med en viss lättnad; vem säger att de inte i morgon måste fortsätta till ytterligare en ny stad eller land? Hur kan personer som arbetar med migranter tänka så fel? Till saken hör att integrationskoordinator har försökt attrahera svenskar att träffa de asylsökande med noll framgång.

Hur lång tid tar det för en människa att ändra på sina grundläggande värderingar, på sitt kulturella särdrag, särskilt när detta i många fall görs motvilligt; de flesta flyktingarna är som besatta av att återvända, hur realistisk det än är. Ta chilenare som då och då nämns som mönster av integrerade flyktingar: hur många år tog det för oss att förstå att återvändande bara var en chimär?

Politikerna i exil piskade exilbefolkningen att INTE integreras i det nya samhället, att hålla kampen och drömmen levande, vi var förrädare om vi förändrade oss och vände blicken mot det nya landets möjligheter. På den tiden fanns det i Sverige jobb för alla, vi satte oss snabbt i arbete, trots det tog det lång tid att känna oss rotade i det svenska samhället.

Detta har jag känt igen i mitt arbete med varje ny flyktinggrupp som kommit till Sverige. En ung poet, född i Sverige, med somaliskt ursprung, i DN, 29/4 2018, förkunnar: ”Pappan vill att jag ska åka ner och arbeta för att förändra Somalia. Det vill jag också… Jag är 100 procent på att alla drömmer om att flytta tillbaka. Vi bara väntar.” Detta är inget MOT Sverige, de har blivit uppfostrade så av sina föräldrar och sina politiker, deras land behöver dem, de ska skynda sig dit. Det blir sällan så, men drömmen lever.

Politikerna bör förmedla verkligheten som den är: numera finns det inte jobb för alla, tvärtom blir folk arbetslösa av den nya tekniken och värre ska det bli. Politiker låter ibland som om de nyanlända inte vill arbeta när verkligheten är att de flesta kan och vill arbeta. Men, den riktiga integrationen – som inte handlar om att hitta ett jobb, tar tid och är inte en fråga som helt kan kontrolleras rationellt; för varje person är den beroende av alldeles för många omständigheter och faktorer.

Integration är en process, den händer steg för steg, man är inte ”ointegrerad” en dag för att plötsligt vakna helt integrerad, som ny person, med nya värderingar och ny kultur. De flesta av oss förändras i och med flytt till ett annat land, förändringen sker över tiden och blir aldrig fullständig; är det ens önskvärt? Och vi påverkar också det land vi kommit till, kulturen är inte statisk. Politiken kan kräva dels att vi migranter inte bryter mot lagen; och att vi försörjer oss, i den mån vi har kapacitet, och att jobb finns; många, när de nyss kommit till Sverige tror att en myndighet som heter Arbetsförmedling ska förmedla dem ett jobb, men där – som bekant, får man tji! .

Min egen- och yrkesmässiga erfarenhet är att staten kan sörja för den materiella hjälpen men misslyckas i att identifiera de nykomnas verkliga behov; det som gått förlorat på vägen och exilens betydelse för de som drabbats.