160 000 barn i Sverige har varje år en förälder som lagförs för brott. En majoritet av dem lämnas utan stöd, utan möjlighet att bearbeta det trauma som situationen ofta innebär också för dem.

Det har gått ett halvår sedan Socialstyrelsen presenterade sin kartläggning av samhällets insatser för barn med frihetsberövade föräldrar. Den som med oönskad tydlighet bland annat blottlade att en majoritet av Sveriges kommuner – 79 procent – saknar specifika insatser för de berörda barnen och att de därför faller mellan stolarna.

För oss som verksamma inom de idéburna verksamheterna Solrosen, som drivs av Räddningsmissionen i samverkan med Erikshjälpen, och Bufff (Barn och ungdom med förälder/familj i fängelse) var slutsatserna dessvärre inga nyheter – och de kan omöjligen heller ha varit det för Sveriges riksdag och regering. Redan 1998 presenterade Socialstyrelsen och dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen en kartläggning med liknande resultat. 2004 gav Barnombudsmannen, BO, ut rapporten ”Straffa inte barnet!” där bilden av hur barn till frihetsberövade förblir osynliga, tecknades med tydlig skärpa.

Den 1 januari 2020, det vill säga om ytterligare ett halvår, blir Barnkonventionen svensk lag och om inte då, så när ska de här barnen får det stöd de behöver och har rätt till? Om inte då, så när ska Sveriges ledande politiker öppna ögonen och prioritera deras situation?

Ändå känner vi en stark oro för att historien ska upprepa sig själv. Vi ser oroande tecken på det, inte minst i våra försök att få till stånd en dialog kring frågan med ansvariga politiker, nu senast i vår direkta inbjudan till seminarium och debatt under politikerveckan i Almedalen. Vi såg det också när samtliga partier i Sveriges riksdag, med undantag av Liberalerna och Vänsterpartiet, nyligen röstade ner en motion om att ge Brottsoffermyndigheten i uppdrag att utreda hur många barn som har föräldrar intagna på anstalt och hur stödet till dessa barn kan förbättras.

Vår farhåga är att politikerna inte bara är ointresserade av, utan dessutom ovilliga till, att få veta mer om de här barnens situation. Att det så länge det saknas tillförlitlig och uppdaterad statistik, är lättare att blunda för de resurser som behövs.

Solrosen och Bufff har under nästan 20 års tid mött de barn som kartläggningarna handlar om och för oss råder det inga som helst tvivel. De finns, de är många och deras behov av stöd är stort. De lever i en situation som ofta är starkt förknippad med stigma och skam och de löper större risk än andra att drabbas av psykisk ohälsa, egen kriminalitet och framtida utanförskap.

Om regeringen vill följa barnkonventionen måste man nu visa att man tar dessa barn på allvar och arbeta aktivt för att förändra deras situation. Vi vägrar acceptera att de här barnens situation än en gång får kartläggas utan att det leder längre än till skrivbordslådan.

Våra organisationers samlade erfarenhet gör att vi vet att vi har lösningar att bidra med. Vi är redo att vara med och fortsätta bidra för att stödet ska bli jämlikt i landets alla kommuner, men vi behöver få förutsättningar för att kunna göra det. Vi behöver göra det tillsammans.

Politiker, vi kan inte blunda.

Kan ni?

///

Madeleine Kattel

verksamhetschef Bufff

Emil Mattsson

direktor Räddnings-

missionen

Line Fuchs

verksamhetschef Solrosen/Räddningsmissionen

Daniel Grahn

generalsekreterare

Erikshjälpen

Ann-Sophie Palmér

programkoordinator

Erikshjälpen