Debatt: Polisen måste göra upp med sin kvinnosyn

Polisens register på över 2000 kvinnor som utsatts för våld är en skam för svensk poliskår och speglar synen på kvinnan som medansvarig för våldet hon utsätts för.

Rikspolisstyrelsen drev för något år sen kampanjen ”Kom till oss”, för att få fler kvinnor att anmäla våld i nära relationer. Dagens uppgifter om Stockholmspolisens tio år gamla register över kvinnor som hotats och utsatts för våld kastar en stor skugga över den kampanjen. Polisen måste göra upp med kunskapsbristen och den förlegade kvinnosynen som i allt för hög grad verkar leva kvar i kåren.

Kvinnor som söker stöd på våra kvinnojourer bär på mycket skuld och skam över att ha utsatts för våld under en lång tid av mannen de lever med. Vi jobbar med att lyfta skulden dit där den hör hemma, hos förövaren, våldsutövaren – gärningsmannen.

Var kommer hennes skuldkänslor ifrån? Mannen som misshandlar henne har under lång tid brutit ner hennes självkänsla, och intalat henne att det är hennes fel att hon utsätts för våld. Och samhället bidrar i lika stor del till att skuldbelägga henne.

Vi ser att när det handlar om våld i nära relationer lägger allmänhet, myndigheter och rättsväsende fortfarande fokus på kvinnan som utsatts för brottet, hur hon har betett sig eller hur hon är. Detta har sin grund i oviljan att prata om mäns våld mot kvinnor som ett våld som utövas högst medvetet av män som vill ha makt och kontroll över kvinnor. I oviljan att se att mäns våld kan drabba alla väljer man att ge kvinnan skulden, hon måste ju ha gjort något eller vara på ett visst sätt för att ha utsatts för våldet.

Därför upprörs vi över polisens register på över 2000 kvinnor som utsatts för våld, eftersom det speglar synen på kvinnan som medansvarig för våldet hon utsätts för, och eftersom det återigen flyttar fokus från brottet och förövaren, till brottsoffret. Polisen säger att registret upprättats i syfte att skydda kvinnorna, men vi har väldigt svårt att se på vilket sätt det är bra för en kvinna att finnas registrerad som ”mytoman”, ”psykiskt instabil” eller ”knepig”. Det gagnar henne inte i den första kontakten med polisen, och det gagnar henne knappast nästa gång hon anmäler ett brott som har begåtts mot henne, att hon finns registrerad som en jobbig person som inte är värd att ta på allvar.

Om polisen på allvar vill skydda utsatta kvinnor är det dags att ta krafttag och sluta polera på ytan. Satsa på utbildningsinsatser, på att kvalitetssäkra brottsutredningar, att göra strukturerade hot- och riskbedömningar, att utfärda kontaktförbud – och beivra överträdelse mot dem.

Det som i slutändan kommer att avgöra om kvinnor väljer att anmäla brott eller inte är huruvida de känner sig säkra på att bli bemötta med respekt av rättsväsendet eller ej. Och vägen till ett bra bemötande och en rättssäker process går knappast via ett register över deras religiösa tillhöriget, alkoholvanor eller påstådda psykiska ohälsa – det är inget annat än ett djupt kränkande förfarande hos polisen.