Pandoras stulna miljarder handlar om liv och död

Pandora Papers blottade hur en rik elit gömmer undan pengar i skatteparadis. Läckan, som det internationella nätverket av grävande journalister ICIJ står bakom, är den största hittills. Tidigare läckor inkluderar Lux Leaks 2014, Panama Papers 2016 och Paradise Papers 2017. Att global skatteflykt pågår är inget nytt, men Pandoraläckan visar på den enorma omfattningen. Hundratals besluts fattare är utpekade, däribland ett trettiotal tidigare eller nu aktiva statsöverhuvuden. Dokumenten visar också på länkar till tiotusentals företag.

Skatteflykt och skatteparadis är inbäddat i det finansiella systemet. Att så många politiker har fingrarna i syltburken är särskilt allvarligt eftersom det är de som ska motverka skatteflykt. Det riskerar att underminera förtroendet för det politiska systemet.

Skatteflykt sker i det fördolda, vilket gör det svårt att veta hur mycket pengar som försvinner. Det är en gråzon mellan det som är lagligt och olagligt. Tax Justice Network uppskattar att regeringar världen över förlorar runt 500 miljarder dollar per år på grund av multinationella företag. Det är lågt räknat, och därtill kommer individers skattefiffel. Utvecklingsländer förlorar långt mer än vad de får i bistånd.

Skatteflykt handlar om liv och död. Det finns också en stark koppling till jämställdhet eftersom det oftast är kvinnor och flickor som täcker upp och tar på sig omsorgsarbete när välfärd uteblir, på bekostnad av ett avlönat arbete eller skolgång.

På senare år har arbetet för att motverka skatteflykt intensifierats. Initiativ har tagits inom FN, EU och OECD, men det är uppenbart att åtgärderna inte räckt till och att det saknas politiskt ledarskap. En stor utmaning är bristen på insyn som möjliggör skatteflykt men även korruption. EU har infört regler om att sätta upp offentliga register över företags egentliga förmånstagare, för att motverka anonyma bolag. Det är positivt, men det återstår att få det att fungera.

En central åtgärd är att få multinationella företag att öppet redovisa sina vinster och skatter i varje land de är verksamma. Detta gör det möjligt att se om företagen gör rätt för sig, och ger människor möjlighet att utkräva ansvar av både företag och beslutsfattare. Efter flera års förhandlingar med stort internt motstånd, bland annat från Sverige, enades EU förra året om sådana rapporteringskrav. Men det landade i en urvattnad kompromiss eftersom företagen bara behöver redovisa sin verksamhet i EU och ett antal skatteparadis. Det kommer fortfarande inte gå att se om företagen betalar sin skatt i utvecklingsländer.

Internationella skatteregler är föråldrade, de skapades innan den globala ekonomin blev digitaliserad. Nyligen endes därför en OECD-ledd koalition av länder om nya regler, men flera länder och folkrörelser är kritiska eftersom rika länders intressen styrt. Beslutet om en global minimiskatt på 15 procent riskerar att leda till sänkta bolagsskatter snarare än det som var syftet, att motverka att länder konkurrerar med låga skatter för att locka till sig investeringar. Reglerna för hur rätten att beskatta företag ska fördelas gynnar länder där företag har sina högkvarter i stället för länderna där produktionen sker, som oftast är utvecklingsländer.

Sista ordet är inte sagt. Pandora Papers agerar förhoppningsvis blåslampa för att sätta stopp för skatteflykt och för att få till ett rättvist skattesystem som bidrar till välfärd, jämställdhet och minskade klyftor i världen. Så ser det inte ut idag.