Debatt: Pandemin visar det nya Sverige

I USA vill Trump och Republikanerna nu starta upp samhället och ekonomin till varje pris, även om det kan kosta liv. För första gången önskar sig den amerikanska högern alltså en svensk modell. I den svenska debatten krävs samtidigt en rejäl dos sofisteri för att argumentera, måhända riktigt, att den högre dödssiffran i Sverige än i grannländerna inte nödvändigtvis är dåliga nyheter.

Detta är såklart en oriktig jämförelse. Folkhälsomyndighetens riktlinjer baseras på vetenskapliga argument. Trump för en valkampanj. Men med ett atlantiskt avstånd från Sverige är det ända svårt att inte känna att pandemin visar ett nytt Sverige som på ett förvirrande sätt är till förväxling likt det gamla vanliga sosse-Sverige.

En decentraliserad politisk makt och individens känsla av frihet och deltagande i det politiska livet – det är den moderna svenska välfärdsstatens grundtes.

Det handlar alltså inte enbart, som Maciej Zaremba tolkat den svenska tilltron till myndigheter, om den svenska folksjälens rötter i 1600-talet, eller om att svenska politiker slugt frånsäger sig sitt demokratiska ansvar och lägger över det på tjänstemän. Det handlar också om en idé om att förverkliga demokrati bortom den liberala fantasin om att rösträtt var allt som krävdes för att idealen om frihet, jämlikhet och rättvisa skulle bli vår upplevda verklighet.

När vi känner att vi själva får bestämma men alla ändå bestämmer samma sak – först då skulle Sverige som vi fortfarande föreställer oss det bli möjligt: Hyffsat jämställt. Plocka upp vilket manifest, program, partitidning eller teoretiskt traktat från den svenska socialdemokratins 1900-talshistoria och denna tanke kommer att göra sig påmind.

Men med pandemin tycks denna specifikt svenska modell ha blottlagt en märklig samklang hos Tesla-ägarna och folkhemsromantikerna, hos den nya miljonärsklassen och lagomsossarna. Den lagd bekvämt åt vänster känner sig stolt över att bo i ett land som låter expertmyndigheter, individer och arbetsplatser snarare än avlägsna politiker förhandla fram ett förhållningssätt till pandemin. Den nya överklassen tackar inte nej till skidsemestrar, rörelsefrihet och fortsatt klirr i kassan.

Detta är en överensstämmelse som funnits under ytan under Sveriges nyliberala metamorfos, med skattesänkningar, privatiseringsguldrusch och braindrain från socialdemokratin till nyliberala organisationer. Redan på ett teoretiskt plan serverades samhället på silverfat till miljonärerna av en socialism som trodde att den var så djupt rotad i människors tankar och känslor att självbestämmande och individualism inte längre var ett hot mot det ”starka samhället”.

För några månader sedan talades det mycket om Sverige i USA. Demokraterna var överens: Vi vill ha det som i Sverige. Den offentliga debatten under Demokraternas primärval handlade därför ofta om huruvida det var Bernie Sanders eller Joe Biden som bäst representerade en skandinavisk välfärdsstat. En månad senare är Sverige det, förvisso ofrivilliga, föredömet för Trumpssamhällets individualism och laissez-faire. Oavsett om ”den svenska strategin” visar sig riktig ur ett folkhälsoperspektiv, kräver den därför att vi rannsakar våra föreställningar om vårt samhälle.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.